Feministisk familjekrönika med oemotståndlig värme
Unga kvinnor (Film, biopremiär 24/1)
När årets Oscarsnomineringar presenterades för lite mer än en vecka sedan slängde presentatören och skådespelerskan Issa Rae in ett syrligt “grattis till dessa män”, med betoning på det fjärde och sista ordet, när kategorin bästa regi lästes upp. Hennes poäng är träffande, för när man läser namnen Quentin Tarantino, Martin Scorsese, Sam Mendes, Bong Joon-ho och Todd Phillips är det minst sagt testosterontungt i fältet. Bristen på kvinnliga nominerade är inget nytt i detta sammanhang, men efter ett år av ett flertal otroligt starka filmer från kvinnor (Céline Sciammas “Porträtt av en kvinna i brand”, Lulu Wangs “The Farewell” och Olivia Wildes “Booksmart” för att ta några exempel) blir det extra deprimerande.
Greta Gerwig, som lyckligtvis fick en nominering för sitt manusförfattande, är dock det allra tydligaste beviset på hur skevt det är, för i en rättvis värld är det kanske till och med hon som borde vinna i kategorin. Med sin nya film “Unga kvinnor” (originaltitel: “Little Women”) tar hon Louisa May Alcotts ikoniska och ofta adapterade roman med samma namn och gör något helt nytt med den. Berättelsen om de fyra systrarna March och deras liv under och efter amerikanska inbördeskriget (boken publicerades 1868) får nytt liv, ny passion och ny energi till den grad att det känns som något nytt och revolutionerande, efter alla dessa år. Kronologin kastas om, omständigheterna kring Alcotts liv sipprar in i storyn och aldrig har ett kostymdrama känts så modernt.
Gerwig lyfter fram och förstärker bokens feministiska idéer och omfamnar den humanistiska värmen i porträtteringen av karaktärerna. Trots tragik och vemod i familjen Marchs liv präglas varje bildruta av glädje och eldig motståndskraft i mötet med det mörka. Hon får också fram ljuvliga prestationer ur Saoirse Ronan (Jo), Florence Pugh (Amy), Emma Watson (Meg) och Eliza Scanlen (Beth) som gör de fyra systrarna odödliga på vita duken. Jag kapitulerar fullständigt inför det här storverket som fick mig att skratta och gråta i finstämd balans.
