Hilma skrev bok om kampen mot anorexia – vill hjälpa andra

När Hilma Årestedt var 15 år uppmärksammade hennes föräldrar att hon hade börjat äta mindre och blivit smalare. De tog kontakt med sjukvården och pratade därefter med Hilma om vad de såg och att de var oroliga.

– Det var nog rätt mycket ignorans eftersom jag inte kunde se mig själv i det facket. Jag kunde inte förstå varför de ville att jag skulle gå till sjukvården när jag själv inte kunde se att jag var sjuk. Jag var nog rätt blind för det själv, jag såg inte hur det kom. Jag fick följa med på bedömningssamtal som man har först och då konstaterade man att jag hade anorexi.

Hilma berättar om hur sjukdomen kom smygande. Höga prestationskrav i skolan, diskussioner om mat och kroppsideal i reklamer och sociala medier.

– Det blir en liten trygghet att ha ätstörningen att vända sig till, för den finns alltid där på något sätt. Det blir ett sätt att kontrollera en vardag som kanske inte alltid går att kontrollera. Det känns som att det finns många ätstörda tankar och idéer i det samhället vi lever i idag. På reklamaffischer kan man se väldigt smala tjejer och på sociala medier möts vi av bilder som är tagna ur specifika vinklar för att framhäva en viss kroppstyp. Vi pratar om mat, olika dieter och folk som undviker olika typer av livsmedel. Det finns sådana här tankar överallt, det är bara det att för vissa personer går det för långt.

I samband med att Hilma fick diagnosen anorexi blev hon sjukskriven i fyra veckor. Läget var så pass allvarligt att hennes föräldrar var tvungna att ha koll på att hon fick i sig alla måltider. Samtidigt gick Hilma och hennes föräldrar i familjeterapi.

– Sedan fick jag börja gå halvtid i skolan så att jag fortfarande åt lunchen hemma. Jag minns inte så mycket från den perioden. Det var så mycket med maten och att få i sig den, det fanns inte så mycket tid till annat. Och att jag inte berättade för andra gjorde det mer komplicerat.

Det var ingen som visste om Hilmas diagnos förutom hennes familj och en nära vän.

– Jag skämdes väldigt mycket för diagnosen och för att prata om det. Jag kunde inte riktigt identifiera med mig vad jag såg som en anorektisk person. Jag tänkte mig väldigt smala tjejer som inte åt någonting och jag kunde inte känna igen mig i det.

Till slut bestämde sig Hilma för att berätta om sin anorexi. När släkt och vänner var samlade på hennes egen 18-årsfest berättade hon allt.

– Det var väldigt nervöst innan, men jag hade min kompis som stöttade mig väldigt mycket under den tiden. Jag möttes av blandade reaktioner. Vissa hade inte misstänkt någonting medan andra hade förstått att det var något med maten.

När stenen hade lyfts från hennes bröst började hon att skriva ner sin historia. Tanken från början var inte att det skulle bli en bok, men orden flödade ur Hilma och sidorna blev fler och fler.

– Jag har nog alltid gillat att skriva och under hela tiden har jag skrivit dagbok. Jag började skriva lite i ett dokument, det var skönt att skriva av sig. Jag fick ihop ganska många sidor och jag kände att det här kan nog bli en bok. I samband med det har jag tagit del av andra, ofta tjejers, berättelser om hur de har upplevt det och haft det. Det var nog där idén till att skriva en egen bok och berätta om min historia föddes. Jag märkte hur stor skillnad det gjorde för mig av att ta del av andra personers berättelser.

I gymnasiet fick Hilma möjlighet att göra ett gymnasiearbete och starta ett UF-företag. Då tog hon chansen och satsade på att få sin bok utgiven. Det dröjde inte länge innan ett bokförlag nappade och nu finns boken på bibliotek runt om i Sverige och nätbokhandlar.

– Det är en kronologisk berättelse från barndom, till diagnostisering, behandling efter och var jag är idag. Sen finns det tips till anhöriga om hur man kan agera om någon inte mår bra och några faktasidor om sjukdomen. Jag hoppas att den kan ge stöd åt personer som själva är drabbade av anorexi samt anhöriga till någon som inte mår bra, men också i utbildningssyfte. Jag saknade mycket kunskap om psykisk ohälsa och ätstörningar i den åldern när jag blev sjuk. Jag hoppas att den här boken kan uppmärksamma det i skolor och att det kan bli ett diskussionsmaterial.

Idag mår Hilma bra men det kan fortfarande komma tunga perioder då hon får hantera sina tankar.

– Det är mycket bättre idag men det här med frisk och sjuk från en ätstörning är en svår gräns att dra. Allt jag varit med om finns alltid med mig. Även om jag kan hantera det bättre idag måste jag alltid vara uppmärksam på att det inte upprepas. Det har vi pratat om mycket hemma.