Jane Austens klassiska roman i ljuv ny pastellfärgad skrud

Med böcker som “Stolthet och fördom”, “Förnuft och känsla” och “Mansfield Park” har legendariska Jane Austen gjort ett tidlöst och odödligt kulturellt avtryck med ogreppbart värde. Samtliga av hennes verk har filmatiserats ett flertal gånger och i de flesta stora romantiska komedier som släpps varje år kan man med enkelhet följa brödsmulorna tillbaka till Austens stil, känsla och karaktärstyper.

Autumn de Wildes “Emma”, baserad på Austens roman med samma namn, är den senaste i raden av alla regelrätta adaptioner. Vi möter titelkaraktären Emma Woodhouse (spelad av Anya Taylor-Joy) under tidigt 1800-tal och hon lever ett rikt och bekvämt liv tillsammans med sin åldrande far (Bill Nighy) i ett pampigt gods. Efter att ha fört ihop ett antal lyckade par har hon blivit känd i krokarna som lite av en “matchmaker”, men är fast besluten om att inte själv fastna i ett äktenskap. Saker och ting blir dock snåriga för henne när hon börjar utveckla känslor för ett antal män som hon medvetet eller omedvetet har lagt fram som alternativ för andra kvinnor i hennes närhet.

Efter en något trevande start hittar filmen sitt fotfäste och når snabbt en helt underbar känsla som är lika mjuk och fin som pastellfärgerna i scenografin. Austen-dialogen är till absolut ingens förvåning ljuv musik för öronen och skådespelarna bemästrar komplexiteten i den. Taylor-Joy är som alltid makalöst bra och blåser liv i en mer nyanserad och djup version av huvudkaraktären än de som exempelvis Alicia Silverstone (“Clueless”, 1995) och Gwyneth Paltrow (“Emma”, 1996) gav oss. Även Johnny Flynn och Mia Goth gör minnesvärda prestationer. Ett riktigt glädjepiller till film som bjuder på värme och mys.