LaBeoufs terapeutiska självbiografi träffar helt rätt
Honey Boy (Film, ute nu som digital hyrfilm)
Multitalangen Shia LaBeouf är en både fascinerande och stökig karaktär som formats av erfarenheter från alltifrån lagöverträdelser till excentrisk performancekonst och filmer med Hollywoods största regissörer. Efter genombrottet i Michael Bays ultrakommersiella “Transformers”-franchise rörde han sig bestämt mot mer personliga och intima filmprojekt, ofta med fantastiskt resultat (som i fallen med John Hillcoats “Lawless”, Lars von Triers “Nymphomaniac” och Andrea Arnolds “American Honey”).
Så här över 20 år in i karriären har han nu landat vid sitt mest personliga projekt hittills, “Honey Boy”, filmen om hans turbulenta uppväxt. Manuset är skrivet av LaBeouf i egen hög person och tog form under hans senaste rehab-sväng, när han i kampen mot PTSD, drogmissbruk och alkoholism mötte demonerna från sin barndom. Fokus ligger främst på relationen mellan den unga LaBeouf (i filmen kallad Otis Lort, spelad av Lucas Hedges & Noah Jupe) och hans väldigt krävande och instabila far. Den sistnämnda porträtteras spännande nog av LaBeouf själv och det är en urstark prestation som präglas lika mycket av förlåtande empati som melankolisk ambivalens.
Den råa äktheten som den spelfilmsdebuterande regissören Alma Har’el skänker berättelsen har välförtjänt nog hyllats unisont och gör att filmen träffar helt rätt känslomässiga punkter. Med sina sparsamma 93 minuter nästlar den sig in till hjärtat och greppar tag, för att sedan inte släppa taget förrän långt efter att filmen är över.
