Kalmar

Meditativ maffiasaga om dödlighet och våldets konsekvenser

Kalmar ,
Foto: Netflix

The Irishman (FILM: Netflix)

Vad hände egentligen med den mytomspunna fackbossen Jimmy Hoffa? Vi vet att han den 30 juli 1975 försvann spårlöst för att aldrig dyka upp igen, men vad var det som ledde till hans “försvinnande”? Martin Scorseses ambitiösa och emotsedda gangsterepos “The Irishman” skildrar spännande nog ett scenario som skulle kunna vara svaret på den frågan. Filmen är nämligen centrerad kring den verkliga torpeden Frank Sheeran (Robert De Niro) som via gangstern Russell Bufalino (Joe Pesci) till slut kom att arbeta för den hetlevrade Hoffa (Al Pacino).

Efter att stadigt ha rört sig bort från gangstergenren med filmer som “Silence” och “Hugo” ställde jag mig först frågande till varför Scorsese skulle vilja återvända till en arena han bemästrade för tiotals år sedan. “Maffiabröder”, “Casino” och “The Departed” är felfria verk, så varför göra samma grej än en gång? Lyckligtvis gör han inte det, utan i fallet med “The Irishman” är epitetet “gangsterfilm” bara det yttre skalet på en trojansk häst. I filmens kärna finns en sorgsen och smärtsam utforskning av tidens brutala tand och livets oundvikliga ändlighet, sett från en yrkesmördares unika perspektiv. Likt många av Scorseses tidigare filmer är den mycket våldsam, men våldets konsekvenser har aldrig varit mer förkrossande. Allt det förstärks ytterligare av att den spänner över flera årtionden och blottlägger sår som aldrig läker.

“Marty” väver ihop allt med obegriplig briljans rakt igenom och det faktum att han fortfarande arbetar på den här skyhöga nivån vid 77 års ålder gör att man nästan vill fälla en tår, så pass vackert är det. Samma kan sägas om De Niro, Pesci och Pacino som alla är gudomligt bra i vanlig ordning, särskilt den sistnämnda som äger varje scen han är med i, under 209 mästerliga minuter.