Nyanserad Hitler-satir som överträffar alla förväntningar

Riskfyllt är ett ord som inte räcker till på långa vägar när man ska beskriva vad den hyllade filmskaparen Taika Waititi (“Hunt for the Wilderpeople”, “Thor: Ragnarok”) har tagit sig an med sitt senaste projekt. Med “Jojo Rabbit” har han nämligen gjort en skojfrisk dramakomedi som utspelar sig i Tyskland på 40-talet, mitt under brinnande världskrig och förintelse. Huvudkaraktären Johannes “Jojo” Betzler (Roman Griffin Davis) är en nazism-idoliserande pojke i Hitlerjugend vars spralliga låtsaskompis är Adolf i egen hög person. Jojo avskyr givetvis judar passionerat, men när han får reda på att en ung judisk flicka gömmer sig i hans hem sätts de åsikterna på prov.

Det är en underdrift att säga att detta kunde ha gått käpprakt åt skogen vid minsta lilla felkalibrering av ton eller utförande, men mirakulöst nog lyckas Waititi få till en lika rolig som drabbande film av det hela. Med satiren och humorn som vapen attackerar han nazism, fascism och hat med full kraft och belyser det totalt absurda i den typen av ideologier och åsikter. Men det är inte bara ploj heller, det finns även en genomgående dramatisk tyngd som gör att allvaret i situationen förblir tydlig. Balansen mellan de två delarna är svår att få till men görs med ren briljans här.

Nykomlingen Roman Griffin Davis gör en mycket minnesvärd prestation i titelrollen och det faktum att Waititi själv spelar Hitler är ett genidrag, för han är hysteriskt rolig. Även Scarlett Johansson, som spelar Jojos varmhjärtade mamma, och Sam Rockwell, i rollen som en nazigeneral med en förtryckt hemlighet, är fenomenala. De befolkar denna viktiga film som tråkigt och förbluffande nog ligger helt rätt i tiden.