Oscarstippad nagelbitare skildrar krigets hemskheter i svettig realtid
1917 (Film, biopremiär 31/1)
En av årets allra högst favorittippade filmer i de tyngsta kategorierna på Oscarsgalan är Sam Mendes “1917”. I hela tio kategorier, allt från bästa film och bästa regi till bästa foto och bästa musik, har den chans att plocka hem prestigefyllda guldgubbar i början av februari. Berättelsen kretsar kring två unga brittiska soldater (George MacKay och Dean-Charles Chapman) som under första världskriget beordras att ge sig ut på ett livsfarligt uppdrag. Djupt bakom fiendens linjer i ockuperade Frankrike ska de leverera ett varnande meddelande till ett kompani som är på väg att trampa rakt i en dödlig fälla, och klockan tickar.
Det är inte svårt att förstå varför den har blivit så oerhört hyllad och prisad, för det är hantverksmässig och teknisk perfektion som uppvisas från första bildrutan till sista. Sam Mendes och filmfotografen Roger Deakins (en av vår tids största, om inte den allra största) har antagit den hårslitande utmaningen att få hela filmen att kännas som en enda lång tagning, vilket är en mardröm rent planerings- och utförandemässigt. I själva verket är det inte en enda lång tagning som speltiden består av, utan flera långa tagningar som osynligt sys ihop, men illusionen är total. Kameran är ständigt nära inpå de två huvudpersonerna när de varsamt men bestämt vandrar genom ingenmansland, leriga skyttegravar och ruiner. Döden lurar bakom varje hörn, kulle och buske och intensiteten är nästan olidlig stundtals.
Känslan som greppet med den ihållande tagningen skapar, att vi följer männen i obruten realtid, förstärker autenticiteten och spänningen. Mendes styr även bort från alla former av “Hollywood-våld” och ger oss istället den råa och smutsiga verkligheten, där en död på slagfältet är tafatt och ångestfylld snarare än sammanbitet heroisk. Det enda som gör att jag själv inte känner att “1917” borde svepa på Oscarsgalan är att den känns kyligt observerande snarare än drabbande, vilket gör att den emotionella tryckvågen uteblir. Det drar dock inte bort ifrån att det är en ytterst välspelad, tekniskt förbluffande och vrålsnygg bioupplevelse.
