Filmtipset

Pacino briljerar som judisk nazistjägare i stenhård hämndsaga

Publicerad 28 februari 2020
Detta är en recension i Kalmarposten. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Foto: Amazon Prime

Hunters (Serie, ute nu på Amazon Prime)

Redan i den allra första scenen i Amazon Primes nya storsatsning “Hunters” sätts tonen för det som väntar. En idyllisk och ultra-amerikansk grillkväll övergår i blodig massaker där män, kvinnor och barn blir nermejade när en gammal nazistbödel från Auschwitz får sin täckmantel röjd av en judinna. Brutaliteten är påtaglig och på den vägen fortsätter det sen, för det här är en serie som inte drar sig från våldsamheter och fördärv. Kombinationen av det allra mörkaste kapitlet i historieboken och förhöjd hämndaction är riskfylld och problematisk, men om man är med på noterna så är det onekligen ett effektivt och rafflande grepp.

Skådeplatsen är 70-talets New York och huvudkaraktären är den unga och småkriminella Jonah Heidelbaum (Logan Lerman), vars mormor Ruth (Jeannie Berlin) är hans enda egentliga koppling till sin judiska bakgrund. När hon skjuts till döds under vad som först tycks vara ett inbrott kontaktas Jonah av den karismatiska miljonären Meyer Offerman (Al Pacino i sin första stora serieroll), en judisk version av Bruce Wayne, som berättar att inget är vad det verkar. Ruth (tillsammans med Meyer) var nämligen en av hjärnorna bakom hämnargruppen “the hunters” som lokaliserar och eliminerar nazistiska krigsförbrytare som lever under nya amerikanska identiteter. Gruppens erfarenheter från förintelsens och koncentrationslägrens fasansfulla helvete driver deras brinnande hämndbegär. Jonah äntrar gänget samtidigt som de börjar nosa fram att något riktigt stort är i görningen, vilket också noteras av en envis FBI-agent (Jerrika Hinton) som är dem på spåren.

Skaparna David Weil och Jordan Peele tycks ha mixat influenser från alla möjliga olika håll och de som känns tydligast är Quentin Tarantinos mästerverk “Inglourious Basterds” (2009), blaxploitation-genren och diverse B-filmer. Både Pacinos Meyer och hans onda motsvarighet och nemesis, Lena Olins “The Colonel”, känns som direkt tagna ur en sönderläst pulp-roman från 70-talet. Särskilt dessa två men även Lerman bjuder på riktigt starkt skådespeleri och de får sväva ut ordentligt i det bombastiska berättandet. Det är snyggt, rappt och våldsamt underhållande hela vägen igenom. Å andra sidan gränsar serien stundtals mot att bli lite väl osmaklig och varje budskap hamras osmidigt fram med slägga. Kanske är det lite det som är poängen, en vulgär serie för en vulgär tid.

Viktor Jerner