Stilfullt mästerverk signerat en oväntat mjuk och mogen Tarantino
Once Upon a Time in Hollywood (Film, ute nu som digital hyrfilm)
Med storyn om den avdankade skådespelaren Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) och hans obevekligt lojala stuntman Cliff Booth (Brad Pitt) som grund väver legendariska Quentin Tarantino här ett romantiskt porträtt av 60-talets Los Angeles. Skildringen är lika delar ömt kärleksbrev som sorgsen dödsruna och den våghalsiga lindansen sköter allas vår kära Tarantino med nästintill övernaturlig lätthet. Självömkande Dalton och den alltid zen-lugna Booth är ett radarpar av rang och jag skulle kunna spendera hur mycket tid som helst i deras sällskap, så filmens maffiga speltid på 161 minuter är allt annat än ett problem. DiCaprio och Pitt (som tog hem en välförtjänt Oscar för rollen i måndags) har kanske aldrig varit bättre, vilket säger en del.
Berättelsens bultande hjärta är dock porträtteringen av en livfull och nästan änglalik Sharon Tate (Margot Robbie, igen!) som här görs till så mycket mer än bara en fotnot i botten på historiebokens Charles Manson-sida. Manson själv får bara någon enstaka minut speltid, men Tate får vi spendera riktig kvalitetstid med. Scenen där hon går in i en biosalong och njuter av att få se sig själv på vita duken tillhör det mest hjärtskärande och fina jag har sett i en film på länge. Robbie gör henne verkligen rättvisa och lämnar bestående avtryck hos mig.
När den galna och bombastiska finalen väl kommer känner man onekligen igen sin våldsamma Tarantino, men vägen dit genomsyras av en mjuk humanism, finstämd nostalgi och bitterljuv mogenhet som jag inte alls förväntade mig från honom. Precis som i "Jackie Brown" (1997) frångår han delvis sin distinkta stil och siktar på något färskt och annorlunda, till helt löjligt starkt resultat. 2019 års tveklöst bästa film, enligt min ödmjuka åsikt.
