Tung smärta och förlösande förlåtelse i Almodóvars nya pärla
Smärta och ära (Film, ute nu som digital hyrfilm)
Joaquin Phoenix gör onekligen en otrolig prestation som titelkaraktären i “Joker”, men om jag hade fått bestämma utgången på förra veckans Oscarsgala hade det varit Antonio Banderas som hade tagit hem guldgubben för bästa manliga huvudroll. I Pedro Almodóvars fabulösa “Smärta och ära” spelar han en semibiografisk version av legendariska Almodóvar själv och gör inget mindre än sitt livs roll. För mig räcker det med att bara tänka tillbaka på någon av filmens många mästerliga scener med en beundransvärt subtil Banderas för att tårarna ska börja trilla igen, så pass löjligt bra är det.
Berättelsen är centrerad kring den högaktade men psykiskt plågade filmregissören Salvador Mallo (en Almodóvar-hybrid), som under äldre dagar ser tillbaka på sitt liv och sitt livsverk med kritiska ögon. Han minns sexuellt uppvaknande, turbulenta arbetsrelationer med oförutsägbara skådespelare, kärleken som han tappade greppet om och den emotionella muren han byggde upp mellan sig själv och sin mamma (spelad i unga år av magiska Penélope Cruz). Både oförlåtande ryggbesvär och gamla och nya mentala sår gör också att han desperat söker räddning i heroinet, med stadig eskalation.
Almodóvar skildrar allt med brutal ärlighet och som titeln betonar ryms det mycket smärta i den story som vävs. Banderas lyckas smälta ihop den vingbrutna och sorgsna Mallo med sin odödliga karisma och kombinationen är en hisnande lindans för historieböckerna. Trots det tunga stoffet känns filmen otroligt nog väldigt försiktig och mjuk i sin framtoning. Kombinationen av den spanska mästarens bottenlösa empati och ett felfritt hantverk (särskilt den färgstarka scenografin och kostymen är att dö för) som är så förförande sammetslent att man blir knäsvag gör det hela till en förlösande, förlåtande och förtrollande upplevelse.
