Kalmar

Viktor Jerner listar topp fem filmer från 2010-talet

Kalmar ,

The Grand Budapest Hotel (2014)

Efter att tidigare ha tampats med en del kluvna känslor kring Wes Andersons esoteriska filmskapande blev det här den distinkta vändpunkten. Oväntat nog visade det sig att det mest "Wes Andersoniga" av alla hans verk var exakt det som krävdes för att jag skulle falla pladask för livet.

På förbluffande vis kombineras en mörk (och glödande aktuell) berättelse om europeisk fascism med hans säregna estetik och stilistiska underligheter. Enligt vetenskapens alla regler borde det rimligtvis inte fungera, men resultatet är ren och skär perfektion från första bildrutan till sista. Ralph Fiennes prestation i rollen som hotellconciergen Gustave är själva definitionen av ikoniskt filmskådespeleri och den visuella brakfest som Anderson bjuder in till förblir oöverträffad. Inte bara årtiondets tveklöst bästa film, utan en av tidernas bästa.

Foto: 20th Century Fox Sverige

The Handmaiden (2016)

Redan på konceptnivå är det här en film som är som gjord för mig personligen. Den koreanska mästaren Park Chan-wook tar nämligen en viktoriansk gothic romance-roman ("Fingersmith" av Sarah Waters) och flyttar skådesplatsen från England till 30-talets ockuperade Korea. Den mixen fick det att vattnas i munnen på mig redan på förhand och filmen levde upp till det löftet med besked.

Chan-wook tar till varje verktyg som finns i filmmediets verktygslåda och skapar ett episkt porträtt av förtryck och förbjuden kärlek som kryddas med chockerande vändning efter chockerande vändning. Med finkalibrerad elegans rör den sig meditativt mellan genrer som romantiskt perioddrama, erotisk thriller och spionfilm. Summan av delarna är nästintill övernaturlig.

Foto: NonStop Entertainment

The Master (2012)

Paul Thomas Andersons andra film på den här listan och kanske hans magnum opus efter "There Will Be Blood", som enligt min ödmjuka åsikt är tidernas bästa film. Tillsammans med Joaquin Phoenix, Philip Seymour Hoffman (jösses vad jag saknar den mannen) och Amy Adams gräver Anderson här i de psykologiska processer och den maktdynamik som ligger till grund för sektrörelser, med skrämmande slutsatser.

Vilsna Freddie Quell (Phoenix) fastnar som en geting i Lancaster Dodds (Hoffman) syltburk "the cause" och deras allt mer skeva förhållande säger obekvämt mycket om den värld vi lever i just nu. Varje gång jag ser "The Master" fastnar jag som i en trans jag inte vill vakna upp ur och skådespeleriet från den centrala trion är inget annat än gudalikt.

Foto: Noble Entertainment

Blade Runner 2049 (2017)

Jag visste redan på förhand att Denis Villeneuve var rätt man för jobbet, men trots det vågade jag inte hoppas på att hans uppföljare till en fläckfri scifi-klassiker från 80-talet skulle kunna leva upp till originalet, eller kanske till och med överträffa det. Så blev dock fallet med "Blade Runner 2049", en film som jag fortfarande knappt kan förstå existerar.

Trots att den har en maffig studiobudget fick Villeneuve “carte blanche” och serverade en ljuvligt återhållsam storfilm. Långsamt och metodiskt expanderas den värld som Ridley Scott och Hampton Fancher skapade för snart 40 år sedan. Tematiken fördjupas, fotografen Roger Deakins lyfter bilderna bortom alla superlativ och Harrison Ford gör sin bästa prestation i modern tid. De gånger filmen bjuder på actionspektakel är det dessutom av allra högsta klass. Ett blockbuster-mirakel!

Foto: Sony Pictures Sverige

Under the Skin (2014)

Efter nästan tio års frånvaro från långfilmsarenan återvände Jonathan Glazer med denna helt unika scifi-pärla som för evigt är inbränd i min själ. Scarlett Johansson spelar någon form av utomjordisk seriemördare(!) som av oklar anledning förför och eliminerar intet ont anande män på Glasgows gator. Hon yttrar bara några få repliker men ger oss trots det sin karriärs hittills finaste roll i all dess minimalism.

Filmen är helt omöjlig att placera i någon form av genrefack och de kyliga vibbarna för osökt tankarna till Stanley Kubrick, vilket värmer mitt hjärta. Sakta men säkert kryper den obehagliga berättelsen under skinnet på dig och lägger ägg i form av existentiella grubblerier och frågetecken kring det mänskliga tillståndet. Det är jobbigt, men så värt det. Mica Levis kusliga score är årtiondets enskilt bästa dessutom.

Foto: A24