Det man med säkerhet vet är att vi i mörka norden fick idén att förtära dessa små hårdhudade krabater från Centraleuropa. Från 1500-talet och framåt blev kräftan kalasmat i de finare salongerna. Första gången kräftor omnämns i skrift i Sverige var 1562 i ett brev från Erik XIV där kungen krävde att man skulle skaffa fram så många kräftor som möjligt till systern Annas bröllop. Man vet också att kung Erik odlade kräftor i de vattenfyllda vallgravarna runt Kalmar slott.

– På den tiden serverades kräftorna i förädlad form, som nån färs eller stuvning. Först mot slutet av 1800-talet började man äta kräftor i samband med kräftfisket, kokta, kalla och med sup. Det var till och med så, att själva tillställningen kallades kräftsupa. Genom kalaset firade man in och mötte den mörkare årstiden tillsammans, berättar Magnus Nyman, ägare till Wallby Säteri, en gård med anor och tradition från 1400-talet.

Kräftan har inte bara varit kunglig kalasmat. Den har också förekommit i den politiska debatten. 1922 genomfördes en folkomröstning då man helt enkelt ville förbjuda brännvinet, men en plansch med kräftor på och budskapet;

”Nej. Kräftor Kräva Dessa Drycker.” kan ha varit det som fick hela folkomröstningen att tippa över. Rusdryckerna blev kvar och kräftsnapsen lika så. Själva ordet kräftskiva dök upp i Dagens Nyheter första gången 1931.

På Wallby säteri har man en lång tradition kring kräftfiske och Magnus berättar;

– Vi har mycket kräftor i Skirösjön och även om den svenska flodkräftan sedan länge är utdöd av pesten, fiskar vi och tillreder signalkräftor på traditionsenligt vis. Han fortsätter;

– Egentligen innebär det att vi fiskar med bur och agnar med färsk mört som vi fångar själva i nät. Burarna ror vi ut med i skymningen och morgonen efter vittjas de. De små kräftorna häller vi tillbaka i sjön, de stora tillagar vi efter mormors recept.

Och det vill inte säga lite. Mormor var nämligen en kräftälskare av stora mått.

– Hon tvingade min morfar att anlägga en kräftdamm på torpet. En gång åt hon 31 stycken. Hon är en av få jag känner, som verkligen lyckats äta sig mätt på kräftor.

Så vad är hemligheten?

– Massor av dill. Och att vi vårdar våra fina svenska mattraditioner. Det är viktigt att föra dem vidare, till kommande generationer, säger Magnus.

Och det var precis vad som hände. En mycket tidig och magnifikt vacker augusti-morgon fick sexåriga Henning Wahlin följa med mästerfiskaren (Och Magnus brorson.) Anton Nyman ut på den dimhöljda Skirösjön för att för första gången uppleva kräftfiske. Han var riktigt nöjd efter premiären, även om han tyckte att de sju plusgraderna Smålands trädgård bjöd på var en aning svala.

– Vi la i 20 burar, i en del fick vi ungefär tre, men i en fick vi elva. Det va roligt. Mörten luktade illa, men kräftorna gillade den, berättar han.

Vad var det bästa med att fiska kräftor?

– Att vi fick äta dem sedan. Det är jättegott. Alla gillar nog kräftor tror jag. Men först kokade vi dem i köket. Vi hade dem i slasken först. Sen blev de röda, när de varit i grytan. Jag tycker mycket om senapssill också. Det är sill och senap.

Text och foto: Ulrika Melin Wahlin