GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Artikelserie: Så gick Johan Arvidsson från idé till författare – del 2

Hej allihop. Mitt namn är Johan och jag ska bege mig ut på ett äventyr. Ett äventyr som jag tänkte låta er följa med på. Ni förstår, till sommarn kommer jag att ge ut min första bok.
Publicerad 26 maj 2022
Detta är en personligt skriven text i Kalmarposten. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Johan Arvidsson.
Johan Arvidsson.Foto: Privat

Del 2 – Manus

Så man har en idé, en bunt papper eller laptop och så sätter man bara igång? Ja det var nog ganska så kortfattat vad jag trodde. Jag har ju aldrig gått några skrivarkurser eller författarutbildningar. Jag kastade mig ut på djupt vatten med en gång. Såhär i efterhand så, ja, man behöver alla de där sakerna, men det är så klart mycket mer.

2020 förändrade hela världen och jag var inte förskonad. Förutom den pandemi som lamslog världen, så levde jag under en förbannelse. För att förstå, så måste vi gå tillbaka till nyårsafton 2019. Jag har precis fått en ny lägenhet i samma hus där min bror med familj bodde. Dessutom har jag nyligen bytt jobb, så livet kändes nytt och spännande. När det var dags att skåla in det nya året så befann vi oss ute på min terrass. Det var jag, min bror Petter med familj samt min bästa vän Sara och hennes familj. När champagneglasen höjdes och fyrverkerier dånade och bländade Malmöborna, så sa min bror och bästa vän samtidigt: Detta är ditt år Johan!

Bara dagar senare kollapsade mitt avlopp. Golvet i mitt nya kök visade sig vara lika jämt som en bergochdalbana. Jag fick restskatt nog för att försörja en småbarnsfamilj och en hel massa andra spännande utmaningar. Kort sagt kändes det som att deras lyckönskning där på terrassen var en förbannelse. Jag är inte vidskeplig och självklart var det ingen förbannelse. Jag har dock betackat mig för liknande lyckönskningar i framtiden!

Som ni kanske minns så arbetar jag inom frisörbranschen och liksom för många andra så slog pandemin hårt mot oss. Företaget tvingades skala ner personalstyrkan och vi som blev kvar blev korttidspermitterade. För första gången på 20 år arbetade jag inte heltid. Arbetsveckan skars ner till två dagar och jag fick väldigt mycket ledig tid. Jag antar att jag inte var den enda som plöjde igenom utbudet på Netflix och alla andra streamingtjänster jag kunde komma över den våren?

Det är superskönt att vara ledig, men detta var annorlunda. Det gick inte att träffa släkt och vänner lika obehindrat som innan. Jag är en kreativ människa som älskar att ha mycket att göra. Helt plötsligt satt jag som en eremit, sysslolös och ensam med all tid i världen.

Då började ett frö gro i mitt huvud. Jag hade ett tag funderat över att skriva en bok. En saga fylld av hjältar och monster, men lite annorlunda än de historier jag läst eller sett på film. Jag ville att den skulle vara accepterande och inkluderande. En klassisk fantasy med en modern twist så att säga.

Jag satte mig framför datorn och började skriva. Jag hade redan bestämt vem det skulle handla om och vem hans ”sidekick” skulle vara. Jag lät fingrarna leka på tangentbordet samtidigt som jag såg händelserna utspela sig inuti mitt huvud. Efter ett par dagar så var första kapitlet av Väktarstenen, Prinsen som försvann klart. Jag visste genast vem jag skulle skicka det till. Min käre lillebror. Den som var uppmärksam innan kommer ihåg att han har familj vilken inkluderar en liten dotter. Hans tid var långt mer begränsad än min, så med en ängels tålamod förklarade han att han helt enkelt inte hade tid att sitta och läsa långa texter och sedan ge feedback. Men om jag ville läsa in texten och skicka det som ett ljudmeddelande, så kunde han lyssna på det medan han diskade.

Johan och sin bror Petter.
Johan och sin bror Petter.Foto: Privat

Sagt och gjort. Jag letade upp inspelningsfunktionen på min telefon och satte igång. Oj vad meningarna var långa. Men, vad menade jag med den meningen egentligen? Oj, nu har jag en mening som är två rader lång! Det var en väldigt nyttig läxa. Att läsa texten högt för mig själv ledde till omfattande omskrivningar och redigeringar. Sent den natten var jag klar och hyfsat nöjd med resultatet. Tyvärr sov min bror sedan länge, så jag fick vackert vänta på svar.

Wow, det här är ju riktigt bra! Om det är något man skall veta om min bror så är det att han är världens snällaste människa, men ingen kan uträtta storverk omgiven av idel ja-sägare. ”Jag vill att du skall vara 100% ärlig i din feedback!” Helt plötsligt fick jag den professionella och kritiska sidan av min bror. ”Ok, det här är bra, men detta måste ändras och så vidare.

Bra! Det var precis detta jag var ute efter. Jag började fundera på om jag kunde få feedback från fler källor, så jag skickade ljudklippet till två av mina bästa vänner, Sara och Linnéa. Nu hade jag en liten lyssnarskara som ivrigt efterfrågade nya kapitel. Det satte lite eld under baken på mig och jag satte igång att skriva på allvar.

Sara, Johan och Linnéa
Sara, Johan och LinnéaFoto: Privat

Jag tror att jag hade kommit till kapitel 5 när jag började få svårt att hålla ordning på allt som hände i historien. Jag behövde också kunna visualisera det jag skrev om. Jag behövde göra två saker som sedan hjälpte mig enormt mycket.

1: En karta! Jag är långt ifrån en konstnär, men jag har tecknat sedan jag var liten och en karta lyckades jag svänga ihop. Nu hade jag världen framför mig, komplett med namn på de olika länderna och deras städer.

2: Story! Jag hade som sagt en tanke om vart vi var på väg, men jag behövde samla mina visioner till det jag valde att kalla ”Röda linjer”. Kort sagt skrev jag ett par sidor i mitt anteckningsblock om var och en av karaktärerna man får följa. Vart börjar de? Vart de är på väg. Vilka kommer de att träffa längs vägen och slutligen hur de röda linjerna slutligen skall mötas.

För mig var de röda linjerna som varpen man spänner upp i en vävstol. Allt som händer, alla trådar som man för in i form av karaktärer och händelser skapar mönstret som man vill få fram. Men de röda linjerna finns där i botten för att se till att man inte svävar iväg för långt eller kommer vilse. Jag tyckte dessutom att detta var väldigt hjälpsamt när jag tappade inspirationen eller fick lite skrivkramp. ”Vad var det nu han skulle göra sen? Ja just det ja, då måste ju detta hända nu!”

Jaha tänker du, då plöjde du ner en roman på ett par veckor då? Nej riktigt så enkelt är det inte såklart. Jag skulle vilja beskriva det som att jag kom in i ”stim”. Alltså vissa veckor kunde jag skriva ett kapitel om dagen, för att sedan inte skriva ett ord på flera dagar. För mig är kreativitet ett överflöd av energi och 2020 var en jäkla energitjuv! Dessutom har jag den lilla egenheten att jag har svårt att vara kreativ i min skrivning om jag har mycket på schemat. Ärligt talat om jag har något alls på schemat. Om jag vet att jag skall iväg på eftermiddagen så finns det inte en chans att jag sätter mig och skriver på morgonen. Jag sitter bara och kollar på klockan. Ok, nu är det fyra timmar kvar, ok nu är det bara tre. Nej jag måste ha lugn och ro för att få det att flöda så att säga. Man kan ju inte heller bestämma sig för när musorna skall inspirera en heller. Jag kunde vakna mitt i natten, sätta mig rakt upp, slagen av en blixt om att si eller så måste ju kapitlet fortsätta! Det var bara att hasa sig upp, sätta på en kanna kaffe och sätta igång. Sova kan jag göra imorgon.

Foto: Privat

Jag skall vara helt ärlig. Jag hade aldrig genomfört detta om det inte hade varit för min lilla lyssnarskara. När man skriver så är det superviktigt, i alla fall för mig att få feedback. Jag har ju allt inuti huvudet, så för mig är alla kopplingar och förvecklingar glasklara. Såvida inte läsaren/lyssnaren är tankeläsare så är detta viktigt att tänka på. Att ständigt få feedback, frågor, kritik och beröm gjorde att jag kunde arbeta vidare och skapa något som alla kan förstå och uppskatta. Tack vare dem kämpade jag vidare och till slut var jag i mål.

Julen 2020 avslutade jag kapitel 32 och fick skriva en epilog. En klar cliffhanger och löfte om en fortsättning. Nu var mitt manus klart. Det är så det kallas innan fått sin text utgiven. En av många saker jag googlade fram när det nu var dags att försöka hitta någon som förhoppningsvis skulle vilja förverkliga drömmen. Drömmen om att bli en publicerad författare.

Text: Johan Arvidsson