Inspirerad UFO-film med många överraskningar
Med en tydlig linje hela vägen tillbaka till “The Day the Earth Stood Still” (1951), via “Close Encounters of the Third Kind” (1977) och fram genom “Arrival” (2016), har scifi-subgenren UFO-film alltid följt vissa grundregler. Någon form av farkost, ofta ett “flygande tefat” av något slag, med tillhörande besättning dyker upp på vår planet med allt från altruistiska till ondsinta intentioner, det har i princip alla filmer av det slaget gemensamt. Jordan Peele, den påhittiga filmskaparen bakom “Get Out” (2017) och “Us” (2019), har något annat att bjuda på.
Filmens första halva följer genrens konventioner relativt troget. Vi får bekanta oss med syskonen OJ (Daniel Kaluuya) och Emerald (Keke Palmer) Haywood som med stigande desperation försöker hålla sin fars träningsverksamhet för hästar vid liv. Uppdragen sinar, konkurrenterna blir allt fler och pappan tycks ha varit limmet som höll ihop allt. När mystiska saker börjar hända på och kring deras gård och OJ en kväll får syn på en blixtsnabb flygande farkost som inte följer fysikens lagar inser de snabbt att de har snubblat över en guldgruva. Trots att det under filmens gång blir allt mer tydligt att UFO:t är totalt livsfarligt bestämmer de sig för att ge allt för att fånga det på bild och håva in så mycket stålar som möjligt.
De försöker med andra ord tämja det otämjbara för ekonomisk vinning och Peele har mycket att säga om den typen av exploatering. Filmen brottas hela vägen igenom med stora idéer, vissa mer framgångsrikt än andra, och känns intelligent och mångbottnad. Samtidigt serverar den en härligt Steven Spielberg-doftande scifi-fest av fullkomligt hisnande klass och det visuella spektaklet går rakt till hjärtat på mig. Bildspråket är utsökt (fotografgeniet Hoyte van Hoytema gör det igen!) och Michael Abels musik känns både äventyrlig och klassisk. Dessutom är Kaluuya och Palmer filmsyskon för historieböckerna, särskilt den sistnämnda är enastående.
Det bästa med “Nope” är dock hur den i tredje akten gör något inspirerat och unikt i genren och verkligen överraskar, vilket inte tillhör vanligheterna bland Hollywood-blockbusters. Hållet den svänger är en spoiler, men den typ av film som den förvandlas till ligger nära hjärtat på undertecknad. Vissa skavanker i form av klumpigt berättande har ingen chans att välta den smått euforiska helhetskänslan.
