GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Filmtipset

Lysande adaption av en ”ofilmbar” serieroman

The Sandman (Serie, Netflix)
Publicerad 23 augusti 2022
Detta är en recension i Kalmarposten. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
The Sandman (Serie, Netflix) Foto: Netflix
The Sandman (Serie, Netflix) Foto: Netflix

Neil Gaimans episka långkörare till serieroman, “The Sandman” (1989-1996), hade efter ett flertal kraschade försök till adaptioner fått stämpeln “ofilmbar”. Med tanke på att den friskt blandar superhjältemytologi med allt från fantasy och skräck till religion och Shakespeare är det ingen överraskning att det är en utmaning att översätta allt från serieruta till rörlig bild. Därför känns det mirakulöst att det nu bara några klick bort finns en tv-serie, producerad av Gaiman (m.fl.) i egen hög person, som täcker de två första volymerna i det otämjda mästerverket.

Att det ens gick att få till en begriplig och någorlunda koherent serie sprungen ur det flyktiga grundmaterialet är en enorm bedrift och till stor del är berättelsen intakt. Morpheus (Tom Sturridge), kungen i drömmarnas rike, blir i seriens första avsnitt tillfångatagen av ockultisten Roderick Burgess (Charles Dance). Trots att det var ett misstag som ledde till det hela bestämmer sig Burgess för att behålla sin fånge, främst på grund av fruktan för hans gudomliga krafter och eventuell bestraffning. När Morpheus väl bryter sig ut över 100 år senare (rakt ut i vår nutid) har hans rike förfallit totalt och den långa vägen tillbaka ligger utstakad. Bland annat måste han ta en sväng förbi Lucifer (Gwendoline Christie) i helvetet och jaga rätt på mordiska mardrömmar som The Corinthian (Boyd Holbrook) som har härjat fritt i härskarens frånvaro.

Rollistan är enastående (särskilt den passande stoiska Sturridge och Kirby Howell-Baptiste som stjäl showen som Döden i seriens bästa avsnitt) rakt igenom, berättelsen är lika slående briljant som när jag lärde känna den och den inspirerade mixen av genrer och stilar gör jobbet än en gång. Det borde inte fungera men det gör det. Det är en överlag fantastisk och storslagen serie som jag knappt kan vänta på att få se fortsättningen på, helt enkelt.

Det enda som stör mig är att mycket som utspelar sig i “vår” värld har tappat lite av den magi som det har i originalet. Drömriket och alla seriens mer surrealistiska element har översatts med perfektion, men så fort karaktärerna reser ut i verkligheten känns allt så alldagligt och konkret. Även de bitarna var i förlagan stöpta i det gotiska, det mystiska, det märkliga och det ovanliga.

Text: Viktor Jerner