GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Filmtipset

Märklig musikaldröm med hisnande ambitioner

Publicerad 11 december 2021
Detta är en recension i Kalmarposten. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Annette (Film, biopremiär 17/12). Foto: TriArt film
Annette (Film, biopremiär 17/12). Foto: TriArt film

Redan i de inledande scenerna av “Annette” försäkrar Leos Carax, den franska excentrikern bakom “Holy Motors” (2012), att han är på sitt sedvanligt märkliga humör. Han syns själv i bild sittandes i ett studiobås och genom glasrutan betraktar han sångare som förbereder sig, elgitarrer som kopplas till förstärkare och mixerbord som ställs in. När Carax yttrar orden “so… may we start?” kan föreställningen börja. Sparks-bröderna (som har skrivit både musik och manus) börjar sjunga, Adam Driver och Marion Cotillard stämmer in samtidigt som de tar på sig sina kostymer och peruker och verkligheten smälter samman med en surrealistisk musikaldröm.

Driver spelar den ökänt provokativa ståupparen Henry McHenry och Cotillard spelar den hyllade och nästan änglalika sopranen Ann Desfranoux. Tillsammans bildar de ett perfekt ”power couple” som jagas av skvallerpressens gamar dag som natt. Deras passionerade kärlek börjar som en sockersöt idyll och dottern Annette (Devyn McDowell) sätts till världen, men när Henrys karriär börjar dala samtidigt som Ann når stora internationella framgångar tar allt en väldigt mörk vändning, mot mardrömmar, vålnader och ond bråd död. De #MeToo-doftande kommentarerna kring myterna om det manliga geniet är tydliga.

Sparks-bröderna och Carax målar medvetet med långa och grova penseldrag och det gör berättelsen gott. Banaliteten och den lekfulla övertydligheten i filmens musikalnummer, många med plattityd-namn som “We Love Each Other So Much”, “I’m a Good Father” och “She’s Out of this World”, slår ofta över i något sublimt och vackert tack vare sin finurliga kontext. Likaså djupet i de rakt igenom fenomenala prestationerna gör att flera scener närmast når någon sorts mystisk transcendens bortom det som enkelt kan beskrivas med ord som placeras i följd på det här viset.

Den varsamt designade artificiella känslan rinner ibland över och spretigheten i storyn gör sig påmind med jämna mellanrum, men bortsett från det är “Annette” en på alla sätt makalös upplevelse. De hisnande ambitionerna, de “caraxianskt” bisarra inslagen (exempelvis att Annette är en levande marionettdocka!) och känslan av att precis allt är möjligt är en välkommen påminnelse om varför jag förälskade mig i film från första början.

Viktor Jerner