Nygammal scifi-tungviktare överträffar skyhöga förväntningar
Inte ens ett geni som David Lynch, filmskaparen bakom den ikoniska serien “Twin Peaks” (1990) och filmer som “Blue Velvet” (1986) och “Mulholland Drive” (2001), kunde tämja Frank Herberts klassiska scifi-roman “Dune” (1965) och ta den till vita duken. Efter att Lynchs filmadaption (1984) med samma namn floppade på bio och sågades av både kritiker och fans kallades den storslagna romanen “ofilmbar” och miniserien “Frank Herbert’s Dune” (2000) av John Harrison motbevisade inte den tesen. I år har det dock blivit Denis Villeneuves tur och med tanke på att han har filmer som “Arrival” (2016) och “Blade Runner 2049” (2017) i filmografin kom det inte som någon överraskning att han var helt rätt person för jobbet.
Tillsammans med manusförfattarna Jon Spaiths och Eric Roth har har han översatt Herberts skrivna ord till film med sån briljans och finstämdhet att jag blir knäsvag. Likt boken skildrar 2021 års “Dune” hur den mäktiga familjen Atreides i en avlägsen framtid (år 10191, mer specifikt) får makten över den ogästvänliga ökenplaneten Arrakis. Beslutet kommer från kejsaren och kan vid en första anblick likna en välvillig gåva, men är i själva verket något mycket farligare än så. Väl på Arrakis får vi följa den tonåriga arvingen Paul Atreides (Timothée Chalamet) och hans föräldrar, hertig Leto (Oscar Isaac) och lady Jessica (Rebecca Ferguson) när de navigerar politiskt rävspel och hot både från utsidan (tyrannsläkten Harkonnen) och insidan (400 meter långa sandormar, bland annat).
Med tanke på att romanen har varit så stilbildande för hela science fiction-genren hade jag vissa farhågor om att denna nya filmadaption skulle kännas förlegad, att den kommer för sent. Lyckligtvis är så inte fallet och den traditionella berättarstilen gör snarare att filmen känns respektingivande historisk. Dessutom var Herbert långt före sin tid med tematik kring exploatering av naturresurser, vidskepelse och farlig idoldyrkan, vilket känns mer aktuellt än någonsin. Med det som grund tar Villeneuve filmen till exosfären med sitt precisionshantverk och sin känsla för slående visuellt spektakel med överväldigande skala. Farkosterna, arkitekturen, kostymerna och varelserna känns så pass verkliga att man kan sträcka ut handen och ta på dem och stora delar av speltiden sitter jag och gapar över det som utspelar sig framför mina ögon med barnslig förtjusning.
Allra starkast är karaktärerna och deras resa. Unga och modiga Paul är en fascinerande och komplex hjälte och relationen han har till sina föräldrar och sitt vägande arv är filmens hjärta. Chalamet, Isaac och Ferguson är alla lysande i sina roller och deras upprivande och nerviga skådespel gör att tårarna ofta är nära. De flesta Hollywood-filmer kan bara drömma om en så felfri kombination av pampig action och emotionell intimitet. Säg hej till årets bästa film hittills och den nya regerande mästaren i en genre full av tungviktare.
