När vinterstormarna tjuter – några ljusglimtar i mörkret
Innan radar, GPS och allt annat elektroniskt kolijox hade belamrat kommandobryggorna fanns det inte mycket till hjälp för att bestämma sin position. Om det var svårt att navigera i dagsljus förr, så var det ännu svårare att ta sig fram nattetid, framför allt för segelfartygen, som då fick leta efter en någorlunda trygg ankarplats för att invänta dagsljuset. Måste man ändå söka sig upp genom Kalmarsund söderifrån när det var mörkt var den enda ljuskällan vid Ölands södra udde, som redan på 1670-talet hade en enkel vippfyr - annars var det 'natta'. En sådan sänktes ner på en hög stång, en koleld tändes och så ”vippades” belysningen upp, men tyvärr var det inte alltid den brann som den skulle. I ”Ölands Södra Mots Dombok” från slutet av 1600-talet kan man nämligen läsa om hur det gick för några öländska vrakplundrare, som hade hotat eller mutat fyrvaktaren att släcka vippfyren vid lämpliga tillfällen. De bönade och bad i rätten och försäkrade att de var ”vilseledda”, men det blev halshuggning eller hängning direkt! D.v.s. den manliga delen av sjörövarna blev hängda, medan ev. kvinnliga dito halshöggs, eftersom kvinnorna sällan hade några underbyxor på den tiden (!) och då ville man vara "hänsynsfull" mot kvinnfolket så att de inte dinglade i galgen till allmänt beskådande!
Det slapp den prästfru från Ventlinge få vara med om, som höll till vid den bukt där Ölandslandet svänger in strax söder om Grönhögen, och som passande nog har fått namnet ”Prästviken” - ett utmärkt ställe när man ville lura in fartygen på grund.
Hon organiserade i hemlighet ett sjörövargäng som lydde henne blint, och som under mörka höstnätter red ut och släckte fyrskenet vid Ölands södra udde. I stället tände hennes lakejer en falsk fyr på någon av de uddar som skjuter ut söder om Prästviken, och när fartygen rände upp på land, slog man ihjäl besättningarna och plundrade fartygen. Bytet delades sedan mellan prästfrun och hennes banditer, men den kvinnliga sjörövarkaptenen tog det mesta själv och blev med tiden mycket rik och välmående.
Fast kanske inte i själen, eftersom hon på sin dödsbädd var tvungen att lätta sitt samvete för sin helt oförstående man. För en del år sedan uppfördes till och med ett bygdespel om hennes bravader, så ”ingen rök utan eld”!
Tack vare vänligt bemötande från Mörbylånga bibliotek, har jag kunnat plöja igenom många av södra Ölands hembygdsböcker. De är både trevliga och intressanta, men man undviker gärna att tala om sina ”lik i garderoben” - vrakplundrarna!
Och kommer författarna den hemska sanningen alltför nära, har han eller hon snabbt skiftat över från verkligheten till att kalla det skröna eller ”i folkmun har det sagts” - då vet man att det börjar brännas!
I stället för att släcka fyrsken eller tända falska eldar för att förvilla fartygen och lura dem till grundstötning, hade några kluriga fiskarbönder kommit på den ”lysande idén” att binda fast talgljus på kossornas horn, så att när de svajade fram över de öländska strandängarna såg det precis ut som små roddbåtar, fartygen kom för nära land och gick på grund och sen var det kört!
Nu var det inte bara ölänningar som var vrakplundrare, sådana fanns det lite varstans där kusten var lämplig för den fattiga fiskarbefolkningen att skaffa sig lite extrainkomster. Det hade man gjort se´n urminnes tider, och alltid blev man lika tacksam när ”Gud välsignade stranden”! Men Karl XI ville ändra på detta och gav ut en sjölag år 1667, som skulle hindra vrakplundrarnas framfart, men ölänningarna uppfattade lagtexten som ett intrång i deras urgamla ”näringsfrihet” och fortsatte i stort sett att härja som vanligt. Därför skärptes lagen 1734, så att den som mördade skeppsbrutna fick lagens strängaste och hemskaste straff: stegling.
I "Handbok för bödlar" står det: ”Först huggs händerna av. Därefter slår man sönder offrets alla ben i kroppen med en järnstång, och sist hugger man av huvudet, som placeras på en stång och resterna av kroppen på ett hjul!”
Inte förrän framåt på 1800-talet byggdes stora och rejäla fyrbyggnader lite varstans på Ölands ostkust och därmed kunde fartygen navigera betydligt säkrare och kustborna fick söka sig annat extraknäck än sjöröveri.
Men till en början var det sämre med fyrbelysningen i Kalmarsund har alltid varit svårnavigerat och när ångfartygen började tuffa fram krävdes , som alltid bättre fyrbelysning. Hade man klarat av Ölands södra udde, fanns en lurig uppgrundning ungefär mellan Bergkvara och Degerhamn. Den hade det passande namnet ”Utgrunden”, (där det idag finns en anskrämlig ”vindkraftpark”), där man först ankrade upp ett fyrskepp. Det finns en hel del intressant litteratur om livet ombord, och någonstans läste jag om att en del lastfartyg gick så nära att man skrapade bort färgen på fyrskeppets utsidor, för där det låg visste man att var det relativt djupt vatten.
Jag tänkte få avsluta min berättelse med en egen liten ”fyrhistoria” från vår ”Sturm und Drang”-tid på 1960-talet då set var ett måste att segla till Borgholm:
När man ska ändra kurs in mot Borgholms hamn gäller det att hålla inseglingsfyrarna rätt – först två gröna, sen en skarp gir så man får två röda lyktor överens. Jag hade gått ner i ruffen för att värma på kaffet när rorsman hojtade att dom röda ljusen började röra på sig. - Herre gud tänkte jag, han har väl inte tullat på vinflaskan!
Men den var oöppnad, i stället visade det sig vara de stora baklyktorna på en raggarbil, som kryssade fram längs kajen. Och tur var väl det, för om man inte girade i tid och fick inseglingsfyrarna ens, ja då hamnade man på damavdelningen i Borgholms kallbadhus, vilket inte var alldeles ovanligt! Det hörde till infödingarnas morgonnöje att gå ner till kallbadhuset och räkna hur många båtar som fastnat där! Kallbadhuset är annars en pärla i Borgholm och att kunna få kvista in där en solig sommarmorgon skulle höra till de mänskliga rättigheterna. På den tiden kunde man t.o.m. få sig en kopp kaffe, och efter ett uppfriskande dopp i ett härligt klart vatten var det en ren njutning att få sitta i solens glans med bara en handduk om pillesnoppen och smutta på den livgivande drycken!
När tomtarna har skakat av sig granbarren och solen återvänt är vi snart där igen, vilket kan vara svårt att tro idag när jag knappast ser tvärs över gatan i skummet.
Text: Lasse Sandberg
