Anabeli är ett med leran

Berätta lite om ditt yrke?

– Att vara skulptör och ha leran som sitt främsta material är att vara beredd på att allt du gör kan spricka, kollapsa, rinna, deformeras och gå sönder när som helst. Trots det är det ett yrke där jag alltid lär mig nya saker, både om leran som material och också om mig själv.

– Jag ser leran som en ledsagare i tillvaron. Med leran lär jag mig att inte göra mig mindre än den jag är, när jag bygger stort tänker jag att det är otroligt att leran inte kollapsar, den är fantastisk på att bära sig själv, om leran kan så kan jag också det. Samtidigt har jag varit med om när det går åt skogen, då är man inte så kaxig. Det gäller att inte ge upp.

Berätta om dina rötter och ditt kulturarv!

– Som mexikanska växte jag upp i ett katolskt land, även fast min mamma inte var katolik så är hela samhället präglat av religionen. I mitt arbete med leran återkommer jag ofta till samma ämnen: att frigöra mig själv från normer och mallar, att inse att min mamma och min mormor har varit de bärande kolonner i familjen men aldrig fått något erkännande.

Hur började du med keramiken?

– Jag var 23 år gammal när jag snubblade över en drejskiva i Nordnorge när jag gick på min första folkhögskola. Jag tyckte det var jättesvårt och motigt och samtidigt tillfredsställande. Att leran kunde vara så mjuk och formbar och samtidigt ha egen vilja, fängslade mig från allra första början.

– Sen blev det Mora folkhögskola och Grebbestad folkhögskola där jag läste min gymnasiekompetens, samtidigt som jag hade keramik som tillval. Jag tillbringade alla kvällar och helger i keramikverkstaden så klart!

– Efter det blev det keramikutbildningen på Capellagården och på Högskolan för Design och Konsthantverk (HDK – Valand).

Vad var ditt första intryck av Sverige?

– Då som nu är jag fortfarande begeistrad över biblioteken. Att det är så lätt att låna böcker hem, det är fantastiskt att läsandet är tillgängligt för alla, stora som små. Så är det inte i Mexiko.

Vilka är dina källor och ingången till dina verk?

– När jag arbetar med leran söker jag mig ofta tillbaka till mina rötter, förutom mitt ursprung har den neolitiska keramiken, konsten och läsningen hjälpt mig att hitta en känslomässig fristad. När jag läste böcker som liten identifierade jag mig med karaktärerna som liknade mina drömmar.

– Som tonåring läste jag “Volevo i pantaloni” av Lara Cardella, en självbiografi om en tonårstjej som vill bära byxor i en italiensk by där bara män och prostituerade bär byxor. Några år senare läste jag Janet Frames trilogi ”En ängel vid mitt bord”. Böckerna gav mig styrka, mod och hopp vid en tidpunkt då jag behövde det som mest under min uppväxt.

– Mitt kulturarv är alltid närvarande i min verkstad. När jag började ringla mina bebishuvuden hade jag som förlaga till dem de Olmekiska stenhuvuden, förutom min egen iakttagelse av min son.

Ett konstnärskap som du känner dig besläktad med?

– Ett konstnärskap som har legat mig nära och som jag lutat mig mot de senaste åren är Constantin Brancusis. I mitt konstprojekt Anabelí Brancusi, åtog jag mig hans efternamn samtidigt som jag började arbeta parallellt med lera och trä för att tillverka mina egna podier i lera men också i massiv ek och alm.

– Själsligt gläntade jag på en dörr där jag mötte sorgen efter min biologiska pappas frånvaro och det faktum att ha känt mig bortvald. I mitt huvud flög jag över situationer där jag kunde se mig själv när jag växte upp. Det tog inte långt tid förrän jag började beundra min mamma, en kvinna från landsbygden och utan utbildning, utrustad med en vilja av stål. Hon sa till oss att studier och utbildning skulle vara vår biljett till en ljus framtid. Jag bestämde mig för att gå vidare i min personliga och professionella utveckling.

– Från januari kallar jag mig numera Anabelí D González, efter min mamma. Jag fick gå varvet runt och landade där det hela började: mina rötter. Constantin Brancusi fortsätter vara min själsliga far i konsten och hans konstnärskap en outgrundlig källa till arketypiska former. Remedios Varo och Carl Eld är också stora förebilder, man måste inte uppfinna hjulen på nytt.

Hur gör du för att varva ner?

– Jag varvar ner i verkstad när jag formar leran, det är min medicin. Att elda och stirra på elden är också underbart lugnande.

Har du något motto i livet?

– “Jag vilar i mitt arbete”, som Hertha Hillfon brukade säga.

Vilka utmaningar möter du i ditt yrke?

– Utmaningen är att ha tid att vara i verkstan, att det administrativa och allt runt om kring inte tar över.

Hur tacklar du motgångarna?

– Stannar upp, backar och börjar om, om det behövs.

Tre kändisar du skulle vilja bjuda på middag?

– Robert Fux, Maria Felix (mexikansk skådespelare, dog 2002) och Malala Yousafzai

Vad skulle du bjuda på?

– Fisksoppa till huvudrätt, majstortillas och guacamole till förrätt och tiramisu till efterrätt. Alla tre blir så mäta att de måste sova över, haha!

Vilket är ditt smultronställe i Kalmar?

– Stensö naturreservat

Har du en bucket list?

– Ställa ut på Louisiana och åka till Amazonas i Perú

En person du ser upp till?

– Min mamma

Om du inte hade blivit konstnär, vad hade du jobbat med?

– Småskalig bonde

Vad gör du en ledig dag?

– Går i skogen, umgås med min son, träffar vänner eller är ensam hemma. Det beror på veckodag.

En drömresa?

– Att kunna åka iväg till Jingdezhen, Kina igen. Jag har varit där två gånger. Ett drömställe som keramiker. Tänkt dig en stad lika stor som Stockholm där 100 000 människor ägnar sig åt porslinstillverkningen. Och har gjort det oavbrutet i två tusen år.

Framtida projekt?

– Att driva en keramikverkstad där jag har plats till mina egna skulpturarbeten, samt kan hålla i keramikkurser för allmänheten. Jag letar efter en lokal i Kalmar som är central, stor och inte kostar skjortan. Jag tar emot förslag på samarbeten.