– Vi rullade in här i, som man brukar säga, nattens förbannade mörker. När vi kom hit påbörjade vi lösa uppgiften och bygga förläggningen. Efter hand har vi byggt upp vår förmåga att kunna säkerställa en uthållighet, säger Anders Jacobi, kompanichef för Kalmar insatskompani och fortsätter:

– Det är en övning, ett provskott, på kompaniet. Vad har vi för förmåga och vad klarar vi? Vi fick en karta i handen och blev tilldelade fiktiva objekt i terränglådan. Vi fick väldigt kort om tid och informationen om att vi skall genomföra följande uppdrag vid följande objekt. Det är att lösa bevakningsuppgift, upprätta inträdes- och behörighetskontroll vid objekten så att bara rätt personer får vistas där.

Runt om oss pågår övningen för fullt där kompaniet när som helst kan utsättas för exempelvis en attack från motståndare, spelade av delar av Kronobergsbataljonen.

– Den beväpning vi har är en automatkarbin. De har en lösskottsanordning, men de smäller lika högt som ett riktigt skott. Ur det perspektivet uppmärksammar man när någon skjuter mot dig. Övningsledningen som är här och följer övningen bär blågula band. De följer upp momenten från A till Ö.

Under övningens gång ändras förutsättningarna ständigt och det gäller för kompaniet att förbli skarpa i tankar och handling. I en ring intill skyddsobjektet står delar av kompaniet tillsammans med övningsledningen och utvärderar ett sjukvårdsmoment. Vad som gick bra, vad som gick mindre bra och vad man kan göra bättre. Under övningens gång lägger övningsledningen på så kallade ”friktioner” vid väl valda tillfällen.

– Friktionerna gör att vi måste utföra någon form av agerande. De balanserar och styr, ”Här är de duktiga, men har de tänkt på det här?”, och så lägger de på en friktion och testar oss.

Allt som sker under övningsdagarna kommer att utvärderas och skickas med kompaniet.

– Utvärderingarna vi får från de olika övningarna tar vi med oss i organisationen och sedan genomför kompanierna hemortsutbildningar som vi övar på hemmaplan en helg, en söndag eller en kväll beroende på hur stor friktionen är. Allt för att sudda ut den och bli bättre.

I terrängen möter vi upp Mats Gröhn, underhållsbefäl, som vilar och äter efter en intensiv och krävande övning. Mats har varit i Hemvärnet i många år. Med några få uppehåll har han alltid kommit tillbaka och svidat om till den gröna uniformen.

– Jag är inne på 25 år i den här branschen, med lite uppehåll av olika skäl. Det är ett speciellt brödra- och systerskap, jag upptäckte att jag saknade alla mina vänner. Man är beredd att göra det lilla extra för varandra och man har ett gemensamt mål. Det är människor från alla hörn av samhället, det är en sådan social kunskapsbank. Jag tror det finns plats inom Hemvärnet för alla, sedan finns det en fysisk begränsning, man måste kunna ta sig fram i terränglådan.

Under åren som Mats har varit involverad i Hemvärnet har hans engagemang för stödet till det civila samhället blivit en allt starkare faktor.

– Vem ska man skicka ut vid en sökning efter en försvunnen person när det är stora ytor och besvärlig terräng? Vem ska man skicka ut när det är en vansklig uppgift som till exempel vid fågelinfluensautbrottet? Vem ska man skicka ut vid skogsbränder? Det finns få myndigheter som har personal i den omfattning som Hemvärnet. Den största myten är nog att vi sitter och dricker kaffe, pangar och leker lite. Det är ganska allvarligt och seriöst skulle jag säga. Sedan skrattar vi och är kamratliga också. Men uppgiften tas på allvar och hotbilden tas på allvar.

– För att beskriva ytterligare; Vi jobbar i olika spår och allting syftar till att lösa en uppgift. Då har vi ett x antal olika verktyg till detta och de verktygen besätter vi med olika personer med olika utbildningar. Tillsammans, jag vill betona det, tillsammans riktar vi oss mot att stödja samhället. Sedan är det ju kul också, jag har roligt!

Mats tar med oss till det kamouflerade stabstältet som är placerat i skogen en bit bort från ett av skyddsobjekten som bevakas. Det är själva hjärtat i verksamheten som bedrivs ute på fält.

– Allting sköts härifrån. När vi gjort en plan kan vi kasta den, då har det kommit tio nya saker. Det händer saker hela tiden, viskar Mats när vi går in i tältet.

Det är mörkt i tältet med ett fåtal lampor uppsatta som enda ljuskällor. Radiokommunikationen pågår för fullt och noteringar skrivs ner på papper. Vid ett litet bord täckt av kartor, papper och en radioapparat sitter Daniel Petersson.

– Jag är ställföreträdande kompanichef. Just nu är det jag som är kompaniets chef och leder stabsarbetet och det som kommer in här medan chefen leder mer på utsidan. Han har lite planer för eftermiddagen. Det kommer in meddelande här och jag skickar ut meddelanden. Vi får uppgifter vi ska lösa och vi får in rapporter utifrån som vi skickar vidare upp till bataljonsstaben – så allting passerar här, säger Daniel.

På en annan stol i tältet sitter en relativt ny Hemvärnssoldat. Det är Margareta Jatta som är stabsassistent. En av uppgifterna hon har är att hålla koll på var alla befinner sig.

– Jag är lite spindeln i nätet. Jag noterar allt som kommer in och ut från staben. Det är mycket givande och lite annat än under utbildningen. Det här är så nära skarpt läge man kan komma.

Margareta är ursprungligen från Polen och är utbildad sjuksköterska. Där fick hon sin första kontakt med det militära och fick mersmak. Men det var inte förrän senare i livet och i Sverige som det blev aktuellt att utbilda sig och klä på sig uniformen.

– I Polen fick alla sjuksköterskor gå en snabbkurs i hur man slår upp fältsjukhus. Det var enda gången, men i Polen får inte kvinnor vara med. När jag kom upp i åren ville jag testa. Jag har tänkt på det en längre tid och mina barn är lite större nu. Jag gjorde en GUF (Grundläggande soldatutbildning för frivilliga) i september förra året och min befattningsutbildning i februari. Jag är precis ny och det är fantastiskt att få vara en del av gänget.

Som Mats Gröhn tidigare beskrev finns det människor från samhällets alla hörn i Hemvärnet, även så i Kalmarkompaniet. En av dessa är hundföraren Christer Petersson.

– Jag började i Hemvärnet mycket för att träna med min hund. Jag gjorde även lumpen som hundförare. Det är fantastiskt att komma ut i naturen och nyttja hundens kapacitet i de här momenten som ljud och spår. Hemvärnet är samhällsnyttigt. Vi får ställa upp på lite allt möjligt. Vi kan åka på eftersök och nyttja hunden på det sättet eller hjälpa till vid skogsbränder. Sedan är det såklart ett försvar för Sverige, säger Christer.

På grusplanen längre ifrån oss yr dammoln när sjukvårdaren Linus Jansson med flera rullar in från ett uppdrag. Till vardags jobbar Linus som sjuksköterska på palliativa avdelningen på Länssjukhuset i Kalmar.

– Jag agerar i min roll som sjukvårdare här. Igår var det mycket arbete med förläggningen och förstärka. Idag har vi som sjukvårdare fått rulla runt och tittat till plutonerna i olika sjukvårdsmoment, säger Linus.

Han beskriver sitt deltagande i Hemvärnet med att han har en stor vilja att kunna hjälpa till.

– Både i kris och vid andra hemskare händelser. På ett personligt plan är det väldigt lärorikt och personligt utvecklande. Jag lär mig otroligt mycket när jag är i det gröna. Vår styrka är att vi är många och att vi är från olika bakgrunder som kan hjälpa till och stötta varandra med olika personliga erfarenheter och yrkeserfarenheter.

Motorcykelföraren Jimmy Liljegren håller på att parkera sin motorcykel. Han har precis kommit tillbaka efter att ha eskorterat en pluton till ett övningsområde. Tidigare har han även kört för att lämna ordrar eller information då man hade problem med samband. Han beskriver att hans främsta drivkraft till att vara med i Hemvärnet är att kunna hjälpa till vid civila insatser.

– Samtidigt är den här biten jätterolig och det är viktigt att vi övar. Det gör även att vi kan hjälpa till vid civila insatser bättre, som till exempel vid skogsbränder. Sommaren 2018 gjorde vi en jätteinsats. Vi kommer dit med hela gänget och det tar någon timme så är vi igång och verkar. Även vid stormen Gudrun gjorde vi ett riktigt bra jobb.

Mats Gröhn fyller i:

– Vi är ett minisamhälle när vi samlas så här. Det civila samhället speglas in och det blir en styrka. Vi blir lite Barbapappa, formbara, och kan möta fler uppgifter än om vi vore stöpta i en och samma form – och då behöver vi både män och kvinnor, unga och medelålders, säger Mats.