En tur i skogen med svampkonsulenten Olle: ”Då kan man 50 matsvampar”

KalmarPosten hämtar upp Olle utanför sitt hus i Smedby och kör mot ett litet skogsområde omkring 10 minuter därifrån. Det är mulet, men rätt torrt i både luften och på marken.

– Jag uppfattar det som att från 2014 har somrarna varit torra. Ett tips är att titta på markfuktighetskartan på SMHI. Där ser man att det är väldigt torrt i vårt område, säger Olle Nordlander.

Olle berättar att det är Dalarna som gäller om man ska hitta svamp i massor. Men trots att det inte är optimala förhållanden i Kalmar län finns det mycket gott att hitta för den kunniga.

– När jag har kurser går jag in för att lära deltagarna kremlor, riskor och soppar. Det är hyfsat lätt att lära sig dessa grupper och då kan man 50 matsvampar. Alla är inte smakstarka, vissa kan behöva tillskott av karljohanssvamp eller kantarell.

När vi går längs stigen sonderar Olle terrängen som en hök på jakt. Han avbryter sig ofta mitt i en mening för att böja sig ner och plocka upp olika svampar för att kunna klargöra vad det rör sig om.

– Det här är en buktriska. Den här är fast i foten och har vit saft. Finnarna äter den här, men inte vi svenskar. Vi äter nästan bara blodriskor. De är lätta att lära sig för de har röd vätska. Riskorna är de enda stora svamparna som det kommer vätska ifrån när man skär i dem, säger Olle och fortsätter:

– Kremlor och riskor ligger under samma huvudgrupp. De kallades brötlingar förr i tiden. De är lätta att bryta av och har ett skört kött. Kremlorna har inte vätska och det finns ingen i den gruppen som är dödligt giftig, men det finns några man kan få jäkligt ont i magen av. Kremlor kan du smaka på, är den skarp och det blir pepparaktigt i munnen och du börjar fräsa som en katt – då tar du den inte. Men smakar den milt kan du lägga den i korgen.

Olle betonar dock att det är viktigt att lära sig vilka svampar man plockar och att det är viktigt att lära känna igen de som är giftiga också.

– När jag har svampkurs vill jag gärna hitta vit flugsvamp, så man ser skillnaden. När man sett en svamp några gånger kommer man ihåg den. Skivlingar har skivor undertill och den gruppen av svamp har just de dödligaste svamparna i Sverige – som flugsvamp, lömsk flugsvamp och toppig giftskivling.

Det flesta som går ut i skogen för att plocka svamp är ”kantarellfolk”, som Olle kallar dem.

– Jag säger det inte för att vara dum. Det är bra att man är försiktig. Det är bara att man går förbi en del svampar som är jäkligt lätta att lära sig och som är lika goda som kantareller.

– Fördelen med kantareller är att hittar man en så hittar man oftast flera. De är sällan maskätna och växer under lång säsong. Det finns dessutom inga förväxlingssvampar förutom narrkantarell, men de är inte giftiga.

Det dröjer inte länge innan vi längs en stig hittar små gula prickar i gräs och mossa.

– Kantarellen är generalist och kan växa vid alla träd. Den finns nästan i all terräng. Andra svampar växer bara vid enskilda träd – som björksopp växer vid björkar och granblodriska vid gran.

Trots att Olle har erfarenhet av svamp som är bättre än de flestas är han inte alls fullärd. Det finns en del svampar vi hittar längs turen som han är osäker på. Svamparna kan se väldigt olika ut under deras livstid.

– Jag brukar säga att det är bra att se olika svampar i närheten av varandra för att se hur de förändras med åldern – som unga, medelålders och gamla.

Dock har Olle stenkoll på de flesta svampar som vi noterar under vandringen. En av favoriterna vi ser är smörsopp, dock lite för arbetsbetungande svamp för Olle.

– Den svampen har en liten hinna på hatten som man måste ta bort innan man tillagar den. Det är ett jäkla jobb. Om man steker den med huden blir det hårt som gummi. Det är dock en riktigt bra matsvamp och den växer ofta vid tallar och granar vid grusiga stigar. Då kan man hitta mängder.

Men det finns en svamp som Olle ofta återkommer till under turen. Det är stensopp, i folkmun karljohanssvamp.

– Det är favoriten. Är man intresserad av matlagning är karljohanssvamp bäst. I Italien är man helt galen i den. Den kallas för porcini, den lilla grisen. Jag brukar torka den och lägga i glasburkar. Då kan jag ta med en burk och en flaska vin när jag är bortbjuden.