– Dagen efter vaknade jag och kunde inte lyfta huvudet från kudden, berättar Mia.

– Whiplash visste folk knappt vad det var på den tiden, och vi visste inte till en början att det var det jag hade drabbats av. Det skulle dröja tio år innan det blev konstaterat att det var en whiplashskada jag fått.

Vi har mötts upp vid Kattrumpan i Kalmar. Det är inte lång tid kvar tills Mia ska hoppa i vattnet på just den här platsen när startskottet går för triathlon-loppet Ironman 4:18:4 Kalmar, som tidigare kallades Mini Tri. Men det har varit en lång väg hit. År kantade av kraftiga smärtor och motgångar.

– Jag har blivit glömsk, jag blir hjärntrött och jag har svårt i samtal där det är andra ljud runt omkring. Jag hade mycket migrän innan, hade ont i nacken, tappade saker, svimmade och fick känselbortfall på höger sida. Och så fick jag en ansiktsförlamning, vilket år kan det ha varit...

Mia tittar ner på en lapp hon har i handen. Just årtalen är det svårt med och därför har hon med sig en lapp som hon lämnar över, där händelserna står i kronologisk ordning. Ansiktsförlamningen drabbades hon av 1996, enligt lappen. Året efter blev hon sjukskriven. För en utomstående syns det inte på Mia att hon lever med funktionsnedsättningar, men för henne är det påtagligt varje dag.

– Hjärnan fick skador när bilen studsade vid olyckan. Det går att se skadorna runt om i hjärnan på röntgen, berättar Mia.

Vid en väldokumenterad utredning i Karlshamn kunde hjärnskador också konstateras.

– Jag satt med testet och tänkte att en treåring kan göra det här. Det var jätteenkelt, med cirklar som man skulle memorera. Mitt ex som var med satt och såg när jag gjorde detta test och tänkte ”herregud, det är inte ett enda rätt svar”. Vi hade någon timmes ledighet och när vi kom tillbaka blev mitt ex inropad av läkaren. Sedan fick jag komma in efter och fick veta att det inte var något bra resultat. Att jag är glömsk visste jag, men inte att det var så illa, minns Mia.

– Jag jobbade med dementa efter olyckan men det vore som om jag var dement själv. Jag satte upp lappar överallt.

Det är svårt för många att förstå att Mia har en hjärnskada.

– De tycker nog bara att jag är trög som inte kan lära mig saker. Men jag är ganska öppen av mig mot nya människor. Jag kanske inte säger med en gång att jag har en hjärnskada, men jag är så glömsk så det är bättre att säga som det är.

1999 reste Mia till ett rehabcenter i Hälsingland. Där tänkte hon att träning skulle göra allt bättre, men det var fel typ av träning för henne, och för mycket.

– Istället kom jag hem som ett kolli. Jag kunde inte gå av flyget. Jag hade fruktansvärda smärtor. Efter det hamnade jag i rullstol och fick personlig assistent.

– Ett tag var jag helt snurrig. Jag hittade pennor och skor som jag hade stoppat i frysen bland bullarna och termosen var i kylskåpet. Äldsta dottern har nog fått ta ett stort ansvar när hon var liten. Men alla mina barn är duktiga och jag är stolt över dem.

När hon får frågan om hur hon minns tiden med tre små barn tittar hon ner, stryker handen över pannan och ögonen, innan hon tittar upp igen.

– Det vet jag inte, för jag minns det inte..

Att inte minnas stora delar av livet är något som alltid kommer vara en sorg för Mia. För även om kroppen sakta har börjat läka gör hjärnan aldrig det.

Det var först när hon fick träffa en smärtläkare med ett stort team i Västervik som Mia började må bättre fysiskt och livet vände i en annan riktning.

– Det var många turer fram och tillbaka innan dess, men där fick jag hjälp. Han såg direkt att jag inte var okej. Där fick jag blockader insprutade på olika ställen av kroppen, i olika punkter. Nervsystemet lugnade ner sig.

En lång tid av rehab låg framför Mia. Efter åtta år i rullstol började hon gå med rullator. Hon tränade successivt upp kroppen. 2010 började Mia arbetsträna på Electrolux Home vid Tullslätten i Kalmar, där hon fortfarande jobbar.

– Jag arbetar 50 procent nu vilket jag har gjort hela tiden, men mitt mål är att jobba lite mer. Jag har varit i kontakt med min läkare och han ser inga hinder för det. Men det handlar om att jag ska orka.

Detsamma gäller med träningen.

– Jag trivs jättebra med träningen. En del kanske tycker att jag tränar för mycket och behöver vila också. Jag brukar träna fem, sex dagar i veckan. Jag tränar vanligtvis på Malkars men nu under sommaren tränar jag mycket utomhus. Jag simmar en dag, cyklar en dag och springer en dag så det är varierad träning.

För tre år sedan gick Mia igenom en skilsmässa vilket blev startskottet för hennes mer intensiva tränande.

– Vi är vänner. Jag har haft besvikelser och det har varit en tuff resa, men det löste sig det med. Det är tack vare skilsmässan som jag började träna så intensivt som jag gör nu. Det har jag aldrig gjort tidigare, men jag flydde och ville aldrig vara hemma efter skilsmässan. Först nu har jag fått ro. Jag har det bra i dag och jag fick en liten kissekatt av mina barn och barnbarn för tre år sedan, Zally. Det är mysigt att ha någon att komma hem till. Och så var jag var hos läkaren förra veckan som sa ”det märks att du tränar för du har fått bättre muskulatur”. Det kändes bra.

Och nu ska du snart genomföra ett triathlon, hur kom du på den idén?

– För två år sedan bestämde jag mig men jag hade inte tränat tillräckligt då. Jag är envis av mig så i år bestämde jag mig och anmälde mig.

Hur förbereder du dig?

– Jag brukar cykla till Lindsdal fram och tillbaka. Häromdagen cyklade jag och min son till Vita sand. Jag brukar simma i simhallen och i går sprang jag 3,5 kilometer och simmade utomhus 500 meter. Det var lite vågor men det gick bra, säger Mia och tittar ut mot vattnet.

– Simning är den delen av triathlon som jag gillar minst. Cyklingen gillar jag nog bäst. Förut kunde jag inte springa för det dunkade för mycket i nacken men tydligen har jag styrkt upp nacken på gymmet så det går faktiskt bra nu.

Har du något mål med loppet?

– Jag har inget mål att jag ska prestera en bra tid utan att jag ska klara det och inte komma sist. Däremot har jag en lista med mål och jag har ett mål kvar efter triathlonloppet. Det är att bestiga Kebnekaise. Det kanske blir om två somrar.

Vad mer har det stått på din lista som du redan har bockat av?

– Att ha koll på min egen ekonomi och betala räkningar nu när jag bor ensam. Det har jag inte behövt göra innan. Att kunna jobba har också varit ett mål, säger Mia och ler stort.

– Jag har flera andra drömmar om sånt som jag vill göra i livet, men de håller för mig själv lite till.