”Hästar känner så mycket mer än vi kan förstå”

Vi träffas vid anläggningen på Svensknabben en solig förmiddag, en av de första dagarna i juni. Värmen verkar äntligen ha kommit för att stanna och allt känns härligt bekymmerslöst. I skuggan under ett träd ligger en hund och ser väldigt avkopplad ut. Det är Feliz, Linda Sonessons ständiga följeslagare,

– Hon är en Rhodesian Ridgeback och är med mig hela dagarna. Hon är väldigt snäll så alla leker och gullar med henne här, hon har det väldigt bra, säger Linda och Feliz vrider på halsen och viftar med svansen lite slappt.

Själv har Linda haft ett ganska jobbigt dygn. Dagen innan har en av stallets hästar - en av hennes arbetskamrater, som hon kallar dem - tagits bort.

– Han blev 27 år och hade varit här i 20,5 år, nästan lika länge som jag alltså. Jag har en nära relation till alla hästarna, men vissa står jag närmare än andra, och så var det med honom. Så det var tungt. Men hans tid var kommen.

Vi pratar istället om det faktum att hon nu är inne på sitt 21:a år på Kalmarbygdens Fältrittklubb. Att hon gör precis det hon ville jobba med redan som barn.

– Jag ville bli ridlärare och min dröm som liten var att gå på Strömsholm, och så blev det så! Här har jag varit sen jag var färdigutbildad där.

På stallet finns jobb så det räcker och blir över. Undervisa ridskoleelever är en av många sysslor, och variationen är en av anledningarna till att Linda trivs så bra.

– Om jag jobbar dag så börjar jag 06.30-07.00 med att ta ut alla hästarna till hagarna, sen stalljobb med mockning och fodring tills de första eleverna dyker upp. Då är det elever med olika funktionsvariationer som rider ett par timmar, både barn och vuxna. Därefter är det allt möjligt: sladda ridbanorna, köra ut vatten till hagarna, underhåll på anläggningen, tvätta, städa, beställa och köpa foder och strö med mera, rida, hästsjukvård, åka till veterinären, kontorsarbete... och så vidare.

– Så håller det på tills det är dags att ta in hästarna och förbereda kvällens ridlektioner, som min kollega Tina Stjärndahl då ska ha. Vi delar på att jobba dag och kväll.

Du bor kvar i Nybro där du växte upp, så när kliver du upp på morgonen?

– Så sent som möjligt. När jag jobbar morgon cirka 05.30. När jag jobbar eftermiddag och kväll drar jag mig gärna till nio, om det är en lugn dag.

Vad står på frukostbordet?

– Några koppar kaffe och en knäckemacka med ägg på.

Vad gör du helst en ledig dag?

– Är ute i naturen, umgås med vänner och familj. En och annan hästtävling blir det också.

Vart går drömresan?

– Safari i Sydafrika eller Botswana skulle vara en fantastisk upplevelse.

Vilken tid på året gillar du bäst?

– Våren och sommaren. Tiden nu är så härlig. Naturen exploderar och man har hela varma sommaren framför sig.

Hur ser en fredagskväll ut hemma hos dig?

– Just nu har jag en period när jag jobbar på fredagskvällar. Så då spenderar jag den med våra fantastiska hästar och elever. Har jag en ledig fredagskväll så sjunker jag gärna ner i soffan med ett glas bubbel eller en stor kopp kaffe och tittar på Bäst i test eller något annat lättsamt.

Tillbaka till Svensknabben.

Underhålls- och kontorsarbete i all ära, men det Linda tycker bäst om är relationen till människa och djur.

– Det bästa är självklart hästarna, så är det. Sen kommer att undervisa och hjälpa eleverna, se dem utvecklas.

– Det här är ju en fritidsgård för barn och ungdomar. Här är de alltid välkomna, här får de ta ansvar och visa att de är bra på något. Flera har det som ett andra hem, och för en del som har det svårt kan det till och med vara som ett första hem. Ibland blir jag lite av en extramamma.

Hur är intresset för ridsport idag?

– Kanske större än någonsin, skulle jag nog säga. Vi trodde att det skulle bli lite mindre under pandemin, men det blev tvärtom. Det är en utomhusaktivitet och folk vill komma ut.

– Tävlingsmässigt har det gått bra för Sverige internationellt på senare tid, och jag tror att det har bidragit också.

Linda berättar att Kalmarbygdens Fältrittklubb har drygt 300 elever, från 6 år till 70 plus, som sitter upp varje vecka och många fler som skulle vilja göra det.

– Vi har närmare 200 personer i kön till den ordinarie ridningen. Men det är max nu, det vi klarar av, och vi vill nog ha det så. Vi vill vara den mindre klubben med den större gemenskapen, lite som en familj. Vi trivs med det.

Ridning är traditionellt något som främst lockat tjejer, har det ändrats?

– Vi har inte fler killar än innan, tyvärr. Vi har några som rider här, men inte många.

Vem ser du upp till?

– I ridsportvärlden är det bland annat dressyrryttaren Carl Hester och hoppryttaren Steve Guerdat. Sen i dessa tider imponeras jag av alla som kämpar exempelvis inom vården.

Om du får bjuda några kändisar på middag - vilka?

– Anders Bagge, Peder Fredricson, Johan Rheborg och Jon Bon Jovi. Det tror jag skulle kunna bli en riktigt rolig och intressant kväll. Vi käkar thai och dricker gott vin.

Vad är det häftigaste du har varit med om?

– En sak jag kommer att tänka på är när jag var ute med en elev med funktionsvariation, då hästen plötsligt stannade och vägrade att röra sig. Det gick verkligen inte att få honom att gå. Efter ett par minuter fick eleven en rätt rejäl kramp. När krampen var över började hästen gå igen. Han kände alltså på sig att en kramp var på gång, eller åtminstone att något inte var som det skulle. Hästar är helt otroliga, de känner så mycket mer än vi kan förstå.