– Äh, jag gör det sen, säger Johan och lägger vepan i hallen till galleriet.

Vi möts av en välkomnande doft av färg när vi kliver in i den delen av huset som utgör galleriet. Sambon Cicci Hasselgren välkomnar oss in med ett brett leende och en stolthet för att visa huset som både är deras hem och verksamhet.

– Vi vill att alla ska känna att man kan slinka in här. Det ska inte vara pretentiöst.

Både Cicci och Johan pratar engagerat om hur de vill att konsten ska vara för alla och att det är tråkigt när folk tror att konst är en värld de inte känner sig hemma i.

– Jag kan bara prata för mig själv, men när konstrecensenter gör en massa svåra tolkningar i konsten behöver det inte alls vara så man som konstnär tänkt, säger Johan.

– Vem bestämmer vad man ska gilla? Det är upp till var och en, fyller Cicci i.

Vi sitter i den rundade lokalen som utgör galleriet. Från golv till tak ryms porträttmålningar och ögonblicksbilder av stadsmiljöer, hav, natur och djur. Den 1 oktober flyttade Johan och Cicci in i delar av huset som är renoverat efter deras tankar och önskemål.

Men, vi ska ta det från början.

Johan Persson föddes i Stockholm där han också bodde en kort period i sitt liv. Han flyttade runt i Sverige och hamnade i Lund. Det var där han tog de första riktiga stegen mot sitt konstnärskap.

– Det var måleri som jag var intresserad av, men mina föräldrar sa att det går ju inte att försörja sig på: ”Du måste skaffa dig en utbildning”. På den tiden praktiserade jag i en möbelaffär i Lund. Mannen som hade affären hade en fru som kände Carl Malmsten, säger Johan.

Carl och Siv Malmsten startade Capellagården år 1960 med visionen ”En skola för gestaltande arbete”. Frun till möbelaffärsinnehavaren skrev till Carl Malmsten om Johan och hans potential.

– Hon skrev väl att jag var en trevlig pojk. Då kom jag in på en sommarkurs och hamnade på Capellagården.

Trots sitt måleriintresse blev det möbelsnickeri för Johan på Capellagården. Men, det fanns tillfällen att utvecklas med penseln.

– En dag i veckan hade vi teckning och målning också. Då sa Carl: ”Ni ska gå ut i naturen, och där ska ni få inspiration färg- och formmässigt som ni sedan ska översätta till det ni jobbar med”. Då var det akvarellmålning och det hade jag aldrig provat innan. Jag tyckte det var så jädra kul och det var kust akvarellmålningen som jag tog fasta på.

Johan gjorde sina gesällprov och avslutade på Capellagården som utbildad möbelsnickare. Han fick ett arbete som träsnidare i gamla Linköping, men på fritiden målade han. Till slut gjorde han slag i saken och flyttade tillbaka till Öland och Vickleby för att satsa på måleriet, samtidigt som han höll kurser på Capellgåraden under somrarna. Vilket han gjorde i nästan 20 års tid. Det var i samband med en separation som han hamnade i Kalmar och en lägenhet bakom Krusenstiernska gården.

– Jag hade en kille om köpte mycket konst av mig, som jag visste hade lite hus i Kalmar. Han visade mig en vindsvåning som han hade tänkt göra i ordning. Jag fick bo där och i gengäld gjorde jag i ordning den. Där bodde jag i 10 år och betalade faktiskt en del hyror med målningar.

Det skulle dröja 10 år, 1999, innan Johan träffade sin nuvarande livspartner Cicci. Det var en kväll på dansstället Sandra som skulle förena dem.

– Jag visste mycket väl vem Johan var. Mina föräldrar var otroligt konstintresserade. VI hade varit på många utställningar av Johan och jag tyckte han var jättesnygg. När jag hade skilt mig och levde ensam gick jag till Sandra en kväll med mina kompisar. Och där står du Johan.

Cicci jobbade på stiftelsen Kalmarhem som det hette på den tiden och Johan målade i hemmet. Efter fem år tillsammans kom starten till ett pågående äventyr som just nu landat i galleriet på Järnvägsgatan.

År 2003 hade Johan vid tillfället en utställning i Stockholm som gått bra och han började känna en längtan efter att bo och verka i storstaden.

– Han ringde mig och frågade om vi skulle flytta till Stockholm. Nej, jag har ju fast jobb här och vi har ingen bostad, tänkta jag. Men då sa jag till Johan att jag flyttar med om han kan ordna en bostad i Gamla stan. Det var lite på skämt och det trodde jag inte han skulle ordna. Det tog bara några dagar sedan ringde Johan och sa att han hade fixat en trea i Gamla stan och att jag kunde säga upp mig och börja packa. Jag hade jobbat på stiftelsen Kalmarhem i 26 år då, så det var ganska djärvt.

Det blev en lyckad sejour i Stockholm med flera gallerier, många sålda tavlor och ett växande kontaktnät. Efter sju år i huvudstaden började längtan efter hemtrakterna bli för stor.

– Allt har sin tid. Jag längtade efter gräs mellan tårna och barn och barnbarn.

De hittade en hus i Övra Vannborga på Öland, med möjligheter till ateljé, galleri och verkstad. Även det blev en lyckad plats på jorden för paret, men de sneglade ändå mot fastlandet igen. Cissis bror med fru som äger fastigheten på Järnvägsgatan 1 berättade om lokalen och att begravningsbyrån som då huserade i hela bottenvåningen ville krympa i yta.

– Vi kunde inte tacka nej. Att ha boende, verksamhet, ateljé och verkstad i ett och samma hus – och på ett bra plats – det hittar man inte, säger Johan Persson.

Som en blank canvas fick de tillsammans med ägarna och en arkitekt måla ut hur de skulle kunna bygga om och inreda lokalen till en lägenhet samt ett galleri. Från galleriet kan man genom källaren vandra upp i lägenheten. Det är en varm och välkomnande bostad med mycket färg och karaktär. Den 88 kvadratmeter stora lägenheten rymmer inte bara möbler, konst och uppstoppade djur. Den rymmer även minnen. Johans gesällprov i form av en skåp står stolt i rummet och naturfoton från barnbarn pyntar köket.

– Det här är vår stil, vi gillar det, säger Cissi och fortsätter:

– Du tänker på djuren? frågor hon undertecknad som tittar upp mot taket och ett uppstoppat djurhuvud.

– Ja, det är en vattendelare.

– Många tycker att det är perverst, men vi tycker att de är vackra. Det är inga utrotningshotade djur, säger Johan.

Hela lägenheten ger ett intryck av att personerna som bor här vet vad deras stil är och inte är rädda för att visa det. Paret lyser när de pratar om huset och möjligheterna gällande galleriet.

Men hur är det då att jobba och bo i samma hus?

– Jag har ju haft andra jobb där jag haft arbetskamrater, som i Linköping, säger Johan.

– På 70-talet ja, säger Cicci och skrattar.

– Ja, men då var det ju folk där. Jag brukar säga att jag trivs bra med mig själv. Jag behöver inte ha arbetskamrater för måleriets skull, där vill jag bestämma själv. Det här är min hobby och mitt arbete.

– Det ska sägas att vi vill jättegärna att det här ska vara ett ställa som har öppet mycket och där folk kan slinka in. Har vi inte öppet kan man ringa oss och så öppnar vi jättegärna.