Naturälskaren och fotonörden Krister sprider glädje med sina bilder

Godmorgon, när klev du upp i dag?

– Jag gick upp halv fem ungefär. Jag är gärna uppe en timme innan solen.

Har det alltid varit så?

– I ungdomen var det kanske lite mer fester och kul, men jag har alltid varit intresserad av naturen, det kommer från barnsben. Min far var naturromantiker och han tog mig ut på äventyr om morgnarna. Det har suttit i.

Det är där naturintresset kommer ifrån?

– Pappa var jätteduktig. Han hittade bland annat grävlingsgryten och jag såg grävlingar som låg nere i hålorna och jag såg älgar. Det var jättemysigt. Han tog min hand och gick i väg tidigt, för det är då djuren rör sig. ”Var tyst” sa han bara. Vi sa inte ett ljud på 2-3 timmar och där satt vi och glodde. Det var helt underbart. Han var en fantastisk människa. Jag tänker på honom fortfarande när vi satt ihop och tittade på grävlingarna i grytet. Det var en jädrigt bra barndom alltså.

Hur startar du helst dagen?

– Då sticker jag tidigt ut i naturen på tom mage och när jag kommer hem till min älskling har hon i regel frukosten färdig. Det är så det börjar och det är rätt mysigt efter ett par timmars vandring att sätta sig ner och fika, det är härligt. En kick, man mår bra.

Är det så varje morgon?

– Jag är ute nästan varje morgon. Jag är lite knäpp i skallen och är ute och kan fota även när det är spöregn. Djuren rör sig ute då med. Oftast vill jag vara ensam, det stör ju minst. Man måste ta hänsyn till det vilda djurlivet, de ska vara så ostörda som möjligt.

– Timmen innan solen går upp, det ljuset är magiskt alltså. Jag vet inte hur många soluppgångar jag har på mitt externa minne. En soluppgång är aldrig en annan lik. Det finns de som undrar varför jag är uppe så tidigt och sticker i väg till samma ställe. Jag säger: ”Följ med en morgon så får du kanske känna den grejen jag känner”. Jag tror man måste uppleva det.

Tror du att det är nyttigt att vistas i naturen så mycket som du gör?

– Det tror jag. Vår livsstil har förändrats väldigt mycket. Alla jagar runt och ska ha det och det och det. Man glömmer bort vad som är vackert och fint. Folk åker utomlands en sväng för att se något vackert, men vi har ju naturen utanför knuten. Sedan tror jag att man blir hemmablind – man ser inte skönheten där man bor.

När och hur började intresset för fotografi?

– Det här med att skapa har alltid funnits inom mig. Jag satt ute i naturen och ritade av och jag gjorde pennteckningar i skolan. Som niondeklassare hade jag ensam en utställning i skolsalen med mina teckningar. Det bygger upp att man vill fortsätta med sådant här. Det är att förmedla någonting. När jag hade jobb kunde jag investera i en kamera.

Hur började arbetslivet då?

– När jag gick ur skolan så tänkte jag att jag skulle börja jobba. Jag kommer ihåg att jag tog min cykel och cyklade till Läckeby från mitt barndomshem i Åbro, en röd liten stuga mitt ute i skogen, några mil norr om Kalmar för att söka jobb på ett listhyvleri. Det var en fredagseftermiddag och de sa: ”Du kan börja på måndag.” Då var jag 17 år gammal. Jag bodde hemma och när jag jobbat där ett halvår sa farsan: ”är det inte dags att flytta hemifrån snart? Nu har du ju jobb”. Jag sökte lägenhet och fick det samma vecka. Jag började packa mina grejer som jag hade hemma och pappa kom in i rummet och tittade: ”var ska du?”. Jag sa att jag skaffat lägenhet. Han bara tittade på mig och sa: ”Tog du mig så på orden”. Sedan stack jag, haha. Det var bra att kunna klara sig själv. Jag fick ihop 50 år som arbetare innan jag gick i pension. Totalt har jag varit arbetslös i tre månader, så det är väl en rätt bra merit. Jag har haft tur.

Hur är livet som pensionär?

– Jag slutade ett år innan jag skulle egentligen. Nu kan jag göra det jag vill precis när jag känner för det. Plocka bort lite av alla våra vardagliga måsten som man har jämt och ständigt. Bara rå om mig och hustrun. Jag brukar säga det till Majsan, att det nog är de bästa åren hittills.

Är det bara naturmotiv du fotograferar?

– När jag var ung och fick körkort var jag nörd på gamla amerikanska bilar. Min hustru och jag är på cruising rätt ofta. Det är rätt häftigt att fota bilarna och försöka återge lackens glans och så där. Ett och annat bröllop har jag plåtat också, men det är mest natur.

Vilken är din häftigaste naturupplevelse?

– Det var nog för tre år sedan när jag gick vid Kalmar Dämme. Då fick jag se tre vildsvinskultingar. De var kanske bara ett halvår gamla och de hade ränderna kvar. Sedan kommer suggan ut och ställer sig framför mig. Längst bort i horisonten kommer galten ur med sina stora hörntänder. Då tänkte jag att nu är det kört. Men de vände om och så var de borta.

Favoritfotografi du tagit?

– Första bilden jag tog när jag investerat i mitt 400mm teleobjektiv och min Nikon D700 för kanske 12 år sedan. Då fick jag en fruktansvärt vacker bild, ursäkta om det låter som skryt, men det var en häger som stod i ett magiskt ljus en morgon. Det var den första bilden jag tog med den kameran. Det är ett minne man har.

Har du ett drömmotiv?

– Ja det har jag faktiskt. Jag skulle vilja plåta antingen en brunbjörn eller vargar. Det vore häftigt, men de finns ju inte här.

Du får mycket uppskattning på sociala medier när du lägger ut dina bilder. Hur känns det?

– Man växer helt enkelt. Det gör nog alla som får beröm. Vi människor är dåliga på att berömma varandra. VI pratar gärna om den andra sidan. Får man en dunk i ryggen mår alla bra, det tror jag. På Facebook är det omkring 150-160 varje morgon som skriver och gillar mina bilder.

Kan du beskriva känslan när du sitter där i naturen och när du får möten med de vilda djuren?

– Det är svårt att beskriva, man får en gemenskap med det vilda. Jag vet inte hur jag ska förklara det, man måste nog uppleva det själv. Det är nog ungefär som när Carolina Klüft gick över mållinjen och var bäst – den kicken får man. Det går aldrig bort – från morgon till morgon.

Vad har du för tips till andra som vill börja fotografera djur och natur?

– Framförallt får man lära sig att ha tålamod och studera djurs beteende. Det tror jag är viktigt. Sedan tror jag att man behöver lära sig kameran någorlunda. Fyra-fem inställningar som man behöver. Och när ögonblicket är framme får man ligga lågt och inte få för mycket adrenalin.

Har du en dold talang?

– Det är tålamodet, haha.

Vad är fredagsmys för dig?

– Jag är intresserad av att laga mat, så god mat och ett glas vin. Det är fredagsmys. Oftast är vi själva hustrun och jag, vi upplever att det är vår grej. Man behöver inte det där våldsamma med massa stora grejer. Det är hur man ser verkligheten, tror jag, och värderar de där små fina sakerna. Det tror jag också vi människor skulle behöva lära sig att sträva efter. Att inte behöva ha glamour hela tiden utan vara tacksam för det man har.

Du är bra i köket alltså?

– Rätt så. Hustrun bli aldrig besviken i alla fall. Jag kör väldigt ofta utan recept och använder fantasin. Jag gillar att ha mycket grönsaker i matlagningen och lägga upp snyggt på tallriken.

Det låter som att du försöker hitta det vackra i allting?

– Det har jag inte tänkt på själv, men jag har rätt så lätt att få fram den biten. Det är kanske därför jag mår så bra. Jag brukar säga till hustrun att jag är snart 69 men känner mig som 25. Sedan har man ju en önskan om att få vara frisk och kry, för det kan ju vända fort. Så länge jag får fotografera mår jag bra.

Har du en bucket list, och vad står det i så fall på den?

– Jag vet inte om jag har det. Jag tror det är så enkelt att jag är så pass nöjd som jag är. Vi var i och för sig i Prag för några år sedan och en resa dit igen skulle vara kul. Det är en helt fantastik stad.

Vad läser/lyssnar eller tittar du helst på?

– Jag är ingen tv-nörd. Det blir nyheter och kanske någon bra serie som går, men det är ju ungefär samma innehåll. Jag läser mest fotolitteratur på nätet. Jag lyssnar på 80-talsmusik. Jag kör fortfarande på gamla cd-skivor och den biten.

Tre kändisar du gärna skulle bjuda på middag?

– Gry Forsell. Hon är så fantastiskt självsäker och öppen och verkar behandla alla människor på ett likvärdigt sätt. Kungen också kanske, han är rak och go. Sedan Zlatan. Det är en stor idol, han ger sig inte. Han är 42 bast snart och väger 100 kilo, men ser ut som en tonåring i kroppen. Fantastiskt.

Vad skulle du bjuda på?

– Något med kyckling. Då kanske jag hade gjort det lite mer extremt och tittat på ett recept. Det finns ju många grytor man kan göra med kyckling, med sallad till och fint bröd. Det kanske hade blivit något sådant. Jag tror inte de hade blivit besvikna i alla fall.

Vad ser du fram emot just nu?

– Vara frisk och kry. Kanske vinna lite pengar också.