Prästen som aldrig skulle bli präst: ”Man ska aldrig säga aldrig”

Godmorgon, när klev du upp i dag?

– Klockan 06:20.

Hur startar du helst dagen?

– En kopp kaffe och en macka.

Vad gör du i ditt jobb?

– Mer än hälften av arbetsveckan är ren administration. Vi är ungefär 30 anställda vid Norra Ölands pastorat och till det hör 16 kyrkobyggnader och kyrkogårdar. Vi har mycket folk i parkdelen, begravningsverksamheten, men personaladministrationen utgör också en stor del. Vi har ett utmärkt personalkansli. Förutom administration har jag också enskilda samtal med människor, gudstjänster, lite begravningar, dop och vigslar – speciellt sommartid. Vi är fem stycken präster i pastoratet.

Hur gör du för att varva ner?

– Är det odlingssäsong, då är jag gärna några timmar i växthuset. Annars är stickning ett skönt sätt att varva ner.

Hur tacklar du en motgång?

– Oftast med energi, vi tar väl nya tag en annan dag. Jag har som sagt ganska lätt till skratt, även när det är motigt. Skratt frigör energi!

Hur blev du präst?

– Jag kom till Öland sommaren -82 eller -83, då var jag 19 år ungefär och kom hit för att göra praktik. Jag skulle bara vara med som konfirmandledare i kyrkan i Borgholm och var här flera somrar. Vi hade en fantastisk handledare, Harald Ekberg, som var kyrkoherde i Borgholm. Jag hade absolut inte tänkt bli präst, gärna socialt arbete i kyrkan, men präst – nja. Men Harald Ekberg sa åt alla att vi hade fem veckor och att alla skulle leda gudstjänst varsin vecka. Jag försökte säga att jag ju inte skulle bli präst och att han skulle låta de andra predika, men han ville att alla skulle prova. Jag kommer ihåg hur jag stod där och kände mig nervös när det var min tur, alldeles knäsvag, men jag gjorde det. Senare när vi pratade om hur det gick sa han så här: ”Du förstår inte själv hur bra du gör det. Du måste tänka till och fundera på saken”. Och någonstans där trillade polletten ner. Han fick mig att komma ur mitt inneboende nej och inse vad det var jag skulle göra. Det betydde så otroligt mycket att någon pushade mig.

– Sedan åkte jag tillbaka till Uppsala där jag bodde. Jag började plugga teologi men sa till honom och mina föräldrar att om jag nu ska bli präst så ska jag i alla fall inte på på Öland eller Borgholm och inte bli kyrkoherde eller köra någon risig bil Jag kör faktiskt ingen risig bil men annars har jag gjort alla mina ”jag ska aldrig”. Jag skulle heller inte ha många barn, det blev tre. Och på landet skulle jag inte bo, och där bor jag. Numera brukar jag säga att man aldrig ska säga aldrig.

Vad ville du bli om du inte skulle bli präst?

– När jag började gymnasiet läste jag naturvetenskap och har alltid varit intresserad av miljöfrågor och marinbiologi. Jag läste franska och en kompis läste biologi i Frankrike. Det var väl mitt mål i början att göra likadant. Sen tog jag sabbatsår och jobbade i Luleå domkyrkoförsamling med barn- och ungdomsarbete. Då träffade jag även min man Björn och kyrkan blev en del av både vardag och söndag. Björn kommer från Öland och jag var därför där mycket på lov och ledigheter. Han började läsa teologi i Uppsala och jag funderade på om jag skulle förbättra planeten, läsa psykologi eller sociologi eller teologi. Det slutade med att jag hade två utbildningar när jag var klar med universitetet för att jag inte kunde bestämma vilket ben jag skulle stå på. Men kyrkan fanns med hela tiden och jag hade med mig Haralds varma blick och hans ord om vad man kan göra med sitt liv. Vara präst kändes så stort. Jag tänkte att ”nej, inte ska väl jag”. Det var också en fråga om arbetsmarknaden fungerade eftersom både jag och min man är präster. Vi flyttade till Öland 1989 och var från början präster på södra Öland båda två. Numera är Björn präst i Oskarshamns församling.

Vad tycker du om ditt jobb nu när du är präst?

– Jag blev så peppad av de som stärkte mig när jag var ung. Att jag nu i den här åldern istället kan vara den som peppar och kan berätta för unga människor att de aldrig ska låta någon tala om för de inte kan. Jag har lätt att bli engagerad i det som berör människor och den här yrkesrollen ger mig möjligheten att få bry mig. Det är världens härligaste jobb. En arbetsvecka innehåller allt från liv och död och glädje och sorg. Det är helt fantastiskt att få se alla aspekter av livet. En förmån att ha ett jobb man älskar och brinner för och helt fantastiska människor att jobba med. Det är en yrkesroll som behövs. Allt kan hända i livet och det finns få saker som förvånar en. Man kan guida människor genom sina värsta dagar i livet och det kan vara hemskt jobbigt men samtidigt oerhört meningsfullt. Att kunna använda empati i sitt yrke är en förmån. Vi är fem präster där jag jobbar som alltid backar upp varandra när det kniper.

Vad gör du en ledig dag?

– Jag tillbringar gärna en ledig dag med mitt barnbarn.

Har du en bucket list, och vad står det i så fall på den?

– Nja, inte direkt en bucket list. Men jag drömmer om en resa för att träffa goda vänner. Som det ser ut just nu är den planerade resan svår att genomföra, men tids nog ska det bli av.

Vilket är ditt smultronställe i Kalmar län?

– Kapelludden, Bredsättra. Kapellruinen vid havet, det är en unik plats

Vad läser/lyssnar eller tittar du helst på?

– Har ett projekt att läsa om en del böcker som stått länge i bokhyllan. Medan jag påtar i växthuset blir det ofta någon podd som går på i telefonen. Med en stickning framför TV:n, då spelar det inte så stor roll vad som går på, det får familjen välja.

Person du ser upp till?

– Vår första kvinnliga ärkebiskop Antje Jackelén.

Tre kändisar du gärna skulle bjuda på middag?

– Tänk om jag skulle kunnat träffa tre unika kvinnor samtidigt: Antje Jackelén, Greta Thunberg, Moder Theresa. Tre personer jag skulle vilja lyssna på, i ett samtal om framtidsfrågor: demokrati, mänskliga rättigheter, klimaträttvisa…

Vad skulle du bjuda på?

– Öländska kroppkakor, men med kantarellfyllning. Jag blev bjuden på det en gång, det var otroligt gott.

Vad ser du fram emot just nu?

– Jag ser fram emot Advent och jultid, med gudstjänster och möten med människor.

Vem skulle du ta med dig till en öde ö?

– Min man Björn. Tänk att få vara tillsammans bara vi två! Men vi skulle rätt snart längta efter barn och barnbarn – det blir nog till att snickra en flotte!

Hur ser du på framtiden?

– Det är stora utmaningar både i samhället och i kyrkan. Vi behöver vara lösningsinriktade, och optimistiska. Jag tänker att människor är kloka och vill lösa de olika utmaningar vi ställs inför.