Spökvandringarna på Kalmar Slott populära: ”Man känner sig aldrig ensam här”
De kusliga och ruggiga spökvandringarna på Kalmar Slott har i flera år varit populära att gå på. Även detta år är vandringen slutsåld. Sedan i början av oktober har spökhistorien ”Fasor och illdåd” satts upp i ett nersläckt Kalmar slott.
– Det är fantastiskt att få sätta upp vandringar på denna platsen. Det ger så himla mycket i sig själv, det är bara att stå och känna in miljöerna så kommer det till en. Slottet är slottet, säger Ulrika Einebrant, som både agerat skådespelerska och regissör för spökvandringarna i flera år.
– Vi rör oss både i slottets vackra renässanssalar men också i de mer ruffiga lokalerna.
Hemlighetsmakeriet bakom spökvandringen är stor. Ulrika vill inte riktigt berätta vad årets spökvandring handlar om – men kan iallafall berätta om att en speciell kvinna från Slottets historia kommer fram ur mörkret. Nämligen ståthållarehustrun Anna von Hintzen.
– Hon var ingen trevlig arbetsgivare. Henne kanske man får möta, hon kan komma att dyka upp. Vi har ju också en vit fru på slottet, som man tror är Anna Bielke, när hennes make dog i kriget fick hon styra upp här. Vandringen är öppen, det är inte helt uppbyggt på verkliga historier, säger Ulrika.
Vita damen tillhör ju slottet, var kan man få syn på henne?
– Ja, det sägs att ett ljussken som är hon ska komma från längan ut mot havet. Det finns folk som säger att de har sett det.
Hur har publiken reagerat under vandringen?
– Allt handlar om vilken inställning man har. Det jag vill uppmuntra folk att komma med är ett öppet sinne, det är då det blir roligt. Man är här och får ta in det som händer. Vi får alla sorters reaktioner. Det kan vara tårar och ibland har man kanske tänkt att man varit lite modigare än vad man är. Några har också fått avbryta, men det är ju också humor i det här.
”Man känner sig aldrig ensam här. Även om man borde vara det.”Ulrika Einebrant.
När KalmarPosten besöker Kalmar slott för att få höra mer om årets spökvandring tar Ulrika ner tidningen i ett av slottets gamla kanontorn. Det sitter i väggarna berättar Ulrika, samtidigt som man nästan kan höra skriken från soldaterna som bodde där en gång i tiden. Och spökhistorierna är många från slottets personal.
– Det är en speciell känsla här nere verkligen. Men den värsta platsen där personal upplevt mest är det gamla kvinnofängelset. Där har man känt av saker.
Vad har vi för vittnesmål från kvinnofängelset?
– Det känns tungt att vara här, folk känner sig berörda. För några år sedan hade vi en kollega som inte ville gå hit om det inte var tvunget. Men hon sa också att det blev bättre genom åren.
– Man känner sig aldrig ensam här. Även om man borde vara det.
