GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Diabeteskampen

Tomas fick diabetessymtom i lumpen – nära skjuta befälet

Tomas Jonsson, 55 år, driver Kalmarsunds restauranger och har många anställda. Ett arbete som kräver både ett gediget driv och en stor portion stresstålighet. Tomas har även diabetes typ 1, en sjukdom som han lever med 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan.
– Man kan leva sina drömmar och ge sig tusan på att det ska lösa sig. Man måste tro på sig själv och inte låta sjukdomen hindra dig, säger Tomas.
Publicerad 18 november 2021 • Uppdaterad 18 november 2021
Tomas Jonsson framför disken på Restaurant L.
Tomas Jonsson framför disken på Restaurant L.
Foto: Linus Gunnarsson

KalmarPosten möter upp Tomas på Restaurant L vid universitetskajen i Kalmar. Slamret från köket dämpas av mossa på betongvägarna och ett antal taklampor som är specialbyggda för att hindra ljudet från att studsa. Vi sätter oss ner i ett bås format som en halvmåne och Tomas börjar berätta om när hans diabetessjukdom yttrade sig för första gången.

– Jag låg i lumpen i Karlskrona, det var väl runt år 1982-1983. Vi hade promenerat någon mil ut till en ö där vi skulle skjuta k-pist med skarp ammunition. Vi lade oss på rad och började skjuta på tavlorna som var framför oss. Jag kände att min bössa plötslig drog åt höger, åt hållet där befälet stod. Han skrek och jag var helt borta. Jag fick testa en gång till för att befälet trodde att jag var lite snurrig, men det blev samma sak igen. Då sa han att det måste vara något fel på mig så jag fick sätta mig i ett väntrum på ön.

När övningen var över marscherade de hem igen – även Tomas, som började må sämre. Med mössa och bössa traskade de milen tillbaka och väl hemma igen gick Tomas till sjukstugan.

– Arméläkaren sa: ”Vi stänger nu, men du kan lägga dig på britsen.” Då började jag bli ännu sjukare och höll på att svimma. Morgonen efter sa läkaren att jag fick åka till sjukhus. De visste inte riktigt vad det var med mig, jag såg frisk ut och var vältränad.

Tomas får busspengar av majoren och sätter sig på ett nedsuttet bussäte på väg till sjukhuset i Karlskrona.

– Där upptäcker de att jag är skriven i Kalmar, så de säger att jag måste åka dit istället. Då fick jag åka tillbaka igen, och då började jag bli riktigt sjuk. När jag till slut kom till Kalmar möttes jag upp av min kompis Peppe Lindberg som jobbade som kock på Byttan då. Där satte jag mig och tog en pyttipanna och en starköl, det var ju så skönt att komma från lumpen.

Det var den sista måltiden Tomas skulle ta ute i det fria på ett tag. När han väl gick till akuten i Kalmar blev han inlagd, och blev kvar i en och en halv månad.

– Från det att jag låg på skjutfältet tills jag blev inlagd tog det två dygn. Det som var så otäckt på den tiden, så sent som på 80-talet, var att nästan ingen hade kunskap om diabetes och ingen tog mina symtom på allvar.

På 10 dagar gick Tomas ner 25 kilo och vägde som minst 62 kilo.

– När man blir så sjuk som jag blev dräneras kroppen helt och hållet. Och när sockret försvinner i hjärnan tappar du orienteringen lite grann. Det enda kroppen försöker göra är att överleva och när du får sådana signaler är du på väg att hamna i någon slags koma. Just det på skjutbanan var lite läskigt så här med facit i hand.

På sjukhuset var Tomas fortfarande i förnekelse, han tänkte att sjukdomen ska behandlas och inte att det är en livstidssjukdom.

– Att börja ta sprutor i den åldern, på den tiden riktiga kanyler, det var inte roligt. Jag fick en utbildning på en timme om hur jag skulle injicera mig själv och hemskickad med mediciner jag knappt visste vad det var. Men någonstans där tänkte jag att det inte ska hindra mig från att leva mitt liv och göra det jag ville – och det var att driva restaurang. Fast det tog kanske 10-15 år innan jag fullt accepterade sjukdomen.

Tomas envetenhet har tagit honom dit han är idag – som ägare av Kalmarsunds restauranger och med en stor ryggsäck av livserfarenheter med arbete, idrott, resor och annat som hör livet till.

– Sjukdomen har inte hindrat mig från att göra det jag ville göra, men jag måste alltid planera vad jag ska göra om två timmar. Man ska tänka positivt, för man kan idrotta, driva företag, ha en chefsroll och så vidare. Sedan har jag som chef ofta ett stort stresspåslag, och det är negativt för en diabetiker.

– Humöret kan svikta och ändras när du minst anar det. Ibland kan det kännas som att du har sprungit ett maratonlopp och så tar det något dygn innan kroppen är i fas igen. Stressen måste du kunna hantera, man får göra det bästa av situationen. Det hjälper att acceptera och förstå sjukdomen. Man måste tro på sig själv och inte låta sjukdomen hindra dig.

Under årens lopp har Tomas sett hur hjälpmedel och mediciner har utvecklats stort.

– Utvecklingen är fantastisk. De hjälpmedel som finns nu är 100 gånger bättre än de som fanns då. Nu kan du till och med kontrollera ditt blodsocker i din smartphone och föräldrar kan ha koll på sina barn. Och jag tror säkert att man kommer att hitta en lösning – kanske inte för mig, men för nästa generation.

Avslutningsvis vill Tomas visa sin tacksamhet till en viss yrkeskår.

– Stort tack till alla som jobbar med diabetes i sjukvården, vilket fantastiskt arbete ni gör.

Linus GunnarssonSkicka e-post
Så här jobbar Kalmarposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.