Affleck är rena naturkraften i sportdrama som speglar verkligheten
Ben Affleck har haft en oerhört fascinerande karriär. Han har under sina 40 år(!) i branschen gjort sig ett namn som både regissör (“Gone Baby Gone”, “The Town”, “Argo”) och skådespelare. Som det sistnämnda har han varit med i allt från spektakulära misslyckanden som “Daredevil” och “Gigli” till dundersuccéer som “Good Will Hunting” och “Gone Girl”. Bredden är onekligen imponerande och i Gavin O’Connors “The Way Back” tar han ytterligare ett steg åt ett håll som han tidigare bara har snuddat vid, genom att ta med sig sin egen privata verklighet in i rollen.
Här spelar han nämligen den luttrade byggarbetaren Jack som likt Affleck själv tampas med alkoholism som riskerar att stjälpa hela hans liv. När filmen tar sin början är det tydligt att han börjar tappa greppet mer och mer då han isolerar sig från vänner och familj och försöker komma på fler knep för att kunna smuggla med sig spriten till jobbet. En gnutta hopp tänds när han på grund av sin bakgrund som lokal basketstjärna i unga år blir erbjuden att coacha ett halvdant college-lag som har rasat i tabellen. Relationerna som han bygger med de mer eller mindre vilsna spelarna ger honom nyfunnet syfte och presenterar en väg ut ur det mörka hålet, men det är lättare sagt än gjort att välja den.
Den råa ärlighet som O’Connor och Affleck omfamnar i sin porträttering av huvudkaraktären är beundransvärd och alla som har sett alkoholism på nära håll kommer känna igen sig till smärtsam grad. Skildringen av lögnerna, destruktiviteten och den nästintill obrytbara negativa spiralen som en missbrukare lätt fastnar i träffar på djupet. Filmen lyckas även med konststycket att inte totalt fastna i misär och mörker trots att den samtidigt styr bort från de mest ostiga klyschorna i den här typen av berättelse. Kort sagt är det en rakt igenom fantastisk film där den hjärtskärande Affleck fortsätter cementera sin bredd och storhet som skådespelare.
