Filmtips: Ojämn men njutbar ny resa i Star Wars-världen
Få popkulturella fenomen ligger så nära mitt hjärta och min själ som “Star Wars”. Trots att jag närmar mig 30-strecket med stormsteg så kan jag fortfarande bli lika barnsligt upprymd av att se Yoda dyka upp i “Star Wars: The Last Jedi” (2017) som jag var när jag som pojkspoling för första gången såg Luke spränga dödsstjärnan i “Star Wars: A New Hope” (1977). Det enkla och tidlösa berättandet om det godas kamp mot det onda blir i kombination med fantasy-magin i varelserna och världen något alldeles oemotståndligt härligt. Jag kan inte värja mig för det, och det vill jag inte heller.
I slutet av förra veckan hade det första avsnittet i säsong två av “The Mandalorian”, den första icke-animerade serien som utspelar sig i “Star Wars”-världen, premiär och framöver landar ett nytt avsnitt varje fredag. Berättelsen kretsar kring en mystisk mandalorian (skickliga krigarfolk med hjälm, rustning och strikt hederskodex - likt Boba Fett i originaltrilogin) som spelas av Pedro Pascal, och han får det regelbundet hett om öronen. I första säsongen får han i uppdrag att leverera en försvarslös (eller?) liten varelse, nu känd som “Baby Yoda” eftersom han är av samma utomjordiska ras, till några skumma opportunister. När han anar ugglor i mossen bestämmer han sig för att bryta sitt kontrakt och behålla ynglingen under sitt beskydd, vilket gör att han får diverse rymdbusar efter sig. På det spåret fortsätter sedan de följande avsnitten och vi för följa med på mängder med spännande äventyr.
Bitterljuvt nog håller avsnitten väldigt varierande kvalitet och det är milslångt mellan den höga toppen på slutet av säsong ett (avsnitt sju-åtta) till den avgrundsdjupa dippen i avsnitt fem. Trots denna ojämnhet ser jag fram emot varje veckas avsnitt och kan inte annat än att njuta av att få ta en kort paus från verklighetens bekymmer och “lämna hjärnan vid dörren”. Att en gång i veckan få 35-50 minuter “Star Wars” är en gåva och de gånger “The Mandalorian” verkligen levererar på alla cylindrar kan man leva på ångan i veckor.
Det är rappt, snyggt, underhållande och härligt western-flörtande. Säsong två öppnar dessutom med ett fantastiskt avsnitt, så förhoppningsvis har vi mer av den varan att vänta oss under de kommande veckorna.
