Filmtips: Smittsam dödsångest som skräckslår på djupet
Allt är ändligt. Döden kommer och tar oss alla, oavsett om vi vill det eller inte. Det är obevekliga faktum som vi alla bär med oss någonstans i bakhuvudet när vi rör oss genom livet som om det inte vore sanning. Vissa tvingas av en eller annan anledning se sin egen mortalitet i vitögat redan i ung ålder medan andra tar sig hela vägen fram till pensionsåldern innan de på riktigt förstår att det kommer en dag då allt tar slut. Oavsett så är det som kommer efter livet ett lika obegripligt som fascinerande tillstånd och reflektioner över det leder till lika delar ångest som tröst för mig personligen.
Amy Siemetz omfamnar den paradoxen helt och hållet i sin experimentella "She Dies Tomorrow", vars unika berättelse öppnar upp för tankeväckande perspektiv kring frågan. I de inledande scenerna möter vi Amy (Kate Lyn Sheil) som tycks befinna sig mitt i någon form av mentalt sammanbrott. När hennes oroliga vän Jane (Jane Adams) dyker upp vid hennes dörr får både hon och vi i publiken reda på att Amy är totalt övertygad om att hon kommer dö under den efterföljande dagen. Likt ett virus har den otäcka tanken spridit sig genom hela hennes kropp och själ och totalt tagit över, till den grad att hon knappt är en fungerande person längre. Likt ett virus är tanken också smittsam och det dröjer inte länge innan samma intensiva dödsångest slår till med full kraft även för Jane.
På den vägen fortsätter sedan "utbrottet" av viruset från person till person och reaktionerna sträcker sig från harmonisk acceptans till total förtvivlan och panikångest. Det konceptet, denna smittsamma rädsla och ångest, är briljant i all sin enkelhet och skildras på vad jag tycker är ett helt unikt vis. Siemetz, som både har skrivit och regisserat filmen, inser att det alltid är rädslan, paniken och traumat som är det allra mest farliga och skräckinjagande i en katastrofsituation, oavsett vad det är som orsakar den. Berättelsen om den skenande smittan landar givetvis helt rätt i vår märkliga samtid och det visuella hantverket och bildspråket är urstarkt rakt igenom, likaså den olycksbådande musiken av Mondo Boys. Filmen får dock några minuspoäng för det kyliga och emotionellt nedtonade utförandet som blir lite av en mur mellan karaktärerna och tittaren.
