Förbluffande succé när Flanagan gör uppföljare till odödligt mästerverk
Få projekt kan vara mer skrämmande för film- och serieskapare än de som är sprungna ur någon form av ikoniskt och universellt älskat grundmaterial. Just så är fallet med “Doctor Sleep” (2019), en film som inte bara är en adaption av Stephen Kings bok med samma namn utan även en uppföljare till Stanley Kubricks odödliga skräck-mästerverk “The Shining” (1980). Likt för många andra är den filmen en helig ko och personlig favorit som ligger mig väldigt nära hjärtat, så en modern uppföljare kändes redan på idéstadiet som en riktigt dålig idé. Det faktum att King entusiastiskt hade gett grönt ljus till uppföljaren trots att han avskyr Kubricks film (småaktigt nog för att den avviker för mycket från hans bok) kändes också oroväckande.
När jag väl såg den blev det dock glasklart direkt att Mike Flanagan, som både skriver och regisserar, har lyckats med det omöjliga. I berättelsen om den nu vuxna Danny Torrance (Ewan McGregor), som terroriserades av sin galna pappa i “The Shining”, tillfredsställer han både King- och Kubrick-fansen. Danny är djupt traumatiserad efter händelserna på Overlook Hotel i barndomen och har likt sin far nu vänt sig till spritflaskan för självmedicinering. Först när han möter den välvilliga främlingen Billy (Cliff Curtis) hittar han en väg ut ur mörkret, och väljer att ta den. In i hans liv kliver då Abra (Kyliegh Curran), en ung flicka med samma telepatiska krafter som honom själv, med hänsynslösa Rose the Hat (Rebecca Ferguson) i hälarna. Rose och hennes hungriga gäng skyr inga som helst medel för att hitta barn med övernaturliga krafter och konsumera deras “shine” för att själva bli starkare. Just när Danny har kommit på rätt köl igen hopar sig de olycksbådande molnen kring honom.
Även ”The Shining” handlar till viss del om Dannys kraft men “Doctor Sleep” gör det till huvudfokus, till ytterst lyckat resultat. På grund av det greppet får vi en uppföljare som både bygger vidare på det grundmaterial vi älskar, men som även presenterar något nytt och annorlunda. Att älskade Overlook Hotel till slut gör comeback är oundvikligt men även i de scenerna lyckas Flanagan hålla helt rätt balans mellan fanservice och en ny historia. Hans riskfyllda kombination av Kubricks visuella kylighet och tidlösa bilder med Kings mer optimistiska inställning kring mänskligheten borde inte fungera så fantastiskt bra som det gör. Skräcken är effektiv, stilen är felfri och karaktärerna är engagerande och välspelade. Kort sagt är jag fortfarande i chock över hur enastående den här filmen är, missa den inte!
