Grönlund sätter sunkig machokultur under lupp i svensk knockout
Mellan åren 2012 och 2015 blev den bästsäljande författaren Fredrik Backman (“En man som heter Ove”) främst känd för sina lättsamma och skojfriska skildringar av svenska fenomen och figurer. De är bladvändare, packade till bredden med igenkänningshumor och roliga observationer. Sen kom “Björnstad” (2016), en roman om ett sexuellt övergrepp som splittrar en småstad, där Backman fick chansen att visa upp sina allvarligare sidor till mycket lyckat resultat. I en påkostad storsatsning har nu HBO (med “Tjuvheder”-regissören Peter Grönlund i spetsen) filmatiserat romanen.
Likt boken utspelas seriens fem avsnitt i den fiktiva titelorten i Norrbotten där allt kretsar kring traktens sista livlinor; det misslyckade ishockeylaget och den nedläggningshotade fabriken. När den före detta NHL-stjärnan Peter (Ulf Stenberg) och hans familj återvänder hem till Björnstad från Kanada efter en familjetragedi rörs den länge orörda grytan om. Han tar snabbt över juniorlaget och applicerar sina egna regler på ett stelbent och förändringsfientligt system, vilket uppskattas av vissa och föraktas av andra.
Sprickan som börjar uppstå blir än mer tydlig när det lilla samhället skakas av en våldtäkt på en ungdomsfest. Förövaren är NHL-hoppet, supertalangen och den heliga kon Kevin (Oliver Dufåker) som en del skyddar till varje pris.
Trots att jag har ett obefintligt intresse för ishockey blev jag totalt uppslukad av den här berättelsen och dess karaktärer. Grönlund använder samma taktik som i både “Tjuvheder” (2015) och “Goliat” (2018) och etablerar en stark känsla för platsen och de människor som befolkar den. Han kombinerar erfarna skådespelare (exempelvis Stenberg och Aliette Opheim från “Kalifat”, båda fantastiska) med amatörskådespelare (Dufåker m.fl.) och får på så vis fram en autentisk och nästan dokumentär känsla. Tematiken kring den mycket problematiska machokulturen och intoleransen inom manlig lagsport träffar dessutom helt rätt. Med andra ord ytterligare en omskakande och tänkvärd succé från Sveriges svar på Ken Loach.
