Sydstaternas fördärv är tyngre än någonsin i stjärntät Netflix-thriller
Det är väldigt lätt att förtrollas av beståndsdelarna i en riktigt stark “southern gothic”-story. I den tryckande hettan i den amerikanska södern tycks det makabra, det groteska och det vrickade frodas på ett sätt som bäddar för uppslukande berättelser med excentriska karaktärer. Ärren efter slaveriet och den karga fattigdom som har präglat den delen av USA under stora delar av landets historia har skapat en lika unik som explosiv grogrund för utanförskap och våld. Likaså är det en brunn av inspiration som både författare och filmskapare ofta och gärna återvänder till.
Antonio Campos ambitiösa “The Devil all the Time”, baserad på Donald Ray Pollocks roman med samma namn), är det senaste inslaget i genren. Berättelsen utspelar sig främst under mitten av 60-talet och kretsar kring den föräldralösa 20-åringen Arvin Russell (Tom Holland).
När den välvilliga familj som har tagit in Arvin under sin vingar hotas från flera olika riktningar, bland annat av en slemmig pastor (Robert Pattinson) och en korrupt sheriff (Sebastian Stan), tvingas han motvilligt omfamna sin våldsamma bakgrund. I andra delar av filmen får vi följa hans blodsband bakåt i tiden och ser hur hans far (Bill Skarsgård) och mor (Haley Bennett) formade honom till den person han blev.
Atmosfären och stilen som Campos får till är verkligen att dö för och trots den plågsamma misären (gränsar mot parodisk nivå stundtals) och det brutala våldet har den värld som byggs upp paradoxalt nog en förförande ådra också. Den helt ofattbart starka rollistan lyfter materialet högt, särskilt återhållsamma Holland (längre bort från Spider-man än någonsin här) och teatrala Pattinson men även Skarsgård lämnar avtryck. Jag är överlag svag för svepande familjekrönikor där våldsamma tendenser och i det här fallet religiös fanatism spåras genom grenarna i ett släktträd, så även det bidrar till upplevelsen. Det som tyvärr drar ner intrycket en del är att den så tydligt lider av bok till film-sjukan, vars främsta symtom är ett spretande och bångstyrigt narrativ som hade gjort sig ännu bättre som miniserie.
