Vår tids rysarmästare imponerar än en gång med romantisk spökhistoria
Mike Flanagans skräckserie “The Haunting of Hill House” (2018), baserad på Shirley Jacksons roman med samma namn, tog världen med storm när den landade på Netflix. Med finstämdhet och självsäkerhet smälte den samman en skräckinjagande spökhistoria med ett hjärtskärande drama om en trasig familj i fritt fall. Resultatet var mirakulöst bra och tillhör mina seriefavoriter från de gångna åren, vilket också ledde till en reflexmässig skepsis när en ny säsong fick grönt ljus. Särskilt den slutgiltiga och alldeles perfekta finalen i första säsongen decimerade mitt intresse för en fortsättning. Lyckligtvis visade det sig att uppföljaren, “The Haunting of Bly Manor” (2020), är en fristående andra säsong med en helt ny berättelse och nya karaktärer.
Den här gången är det Henry James verk som ligger till grund för säsongen och skaparna har lånat bitar här och där ur hans bibliografi, men allra mest ur omtalade “The Turn of the Screw” (1898). Likt i den kortromanen kretsar storyn kring en barnflicka (Victoria Pedretti i rollen som Dani) som blir plötsligt anställd av en mystisk lord (Henry Thomas) och skickas iväg till hans gotiska Bly Manor på engelska landsbygden. Där får hon i uppdrag att ta hand om två föräldralösa barn, en pojke och en flicka, som verkar ha tappat fattningen. De hävdar nämligen att de ser övernaturliga skepnader i huset och på gården, något som låter allt mer vettigt ju längre tid Dani spenderar kring Bly Manor och de märkliga människor som vistas där.
Redan i de inledande avsnitten (av totalt nio i denna säsong) blir det glasklart att dramabitarna är minst lika prioriterade som skräckbitarna, om inte till och med mer. Skräckberättelser som berör på djupet och verkligen trycker till emotionellt har blivit Flanagans signum och det matchar perfekt med Henry James fina “gothic romance”-böjelser. Den snyggt polerade visuella stilen, som vi såg prov på även i “Doctor Sleep” (2019), präglar även de avsnitt som regisseras av andra än Flanagan själv. Sammanfattningsvis är “The Haunting of Bly Manor” ytterligare en oemotståndlig succé från vår tids rysarmästare. Jag råder alla som vill se den att göra sig redo med både en trygg hand att krama och en större mängd näsdukar att fylla med tårar.
