Älskvärt oförutsägbar avslutning på slashertrilogi
Halloween Ends (film, bio)
De mycket polariserade och högljudda reaktionerna kring den här filmen kom som ett brev på posten. Filmskaparen David Gordon Green avslutar nämligen sin ambitiösa slashertrilogi (som började med 2018 års oväntat lyckade “Halloween” och fortsatte med 2020 års besvikelse “Halloween Kills”) med en beundransvärt vågad chansning som tycks klyva fansen i två läger.
Efter två filmer som bäddade för en lång och slutgiltig sammandrabbning mellan Laurie Strode (briljanta Jamie Lee Curtis) och hennes eviga plågoande, massmördaren Michael Myers (som har jagat henne i totalt 13 filmer sedan 1978 års odödliga original), gör Gordon Green istället en narrativ u-sväng. Karaktären Corey (Rohan Campbell), en vilsen 25-åring som trakasseras besinningslöst på grund av falska anklagelser, dyker nämligen upp och rör om i grytan. Hans traumatiska bagage och sårbarhet gör att han blir mottaglig för den ondska som Myers representerar, något som i sin tur läcker in i Strodes tillvaro eftersom Corey fattar tycke för hennes barnbarn Allyson (Andi Matichak).
“Halloween Ends” är snygg, konstant underhållande och precis lagom slasher-blodig. Dynamiken i trion Curtis, Campbell och Matichak skiftar under speltidens gång på väldigt intressanta vis och samtliga tre är utmärkta i sina roller. Filmen sista halvtimme levererar på löftet om den episka Myers vs. Strode-fajten, men fram tills dess är Gordon Green mer intresserad av den psykologiska kampen och utforskningen av ondska som transformeras och förs vidare bortom en enskild mördares nu sargade mask. Personligen älskar jag den totalt oförutsägbara och inspirerade riktningen och tycker att utförandet är skottsäkert, till den grad att “Ends” lyfter upp hela trilogin igen efter “Kills”-dippen.
