Bästa versionen hittills av folkkär historia
Vi känner alla till den ikoniska figuren. Den nyfikna trädockan som mirakulöst nog får liv och inte vill något hellre än att bli en “riktig pojke” började sin resa i Carlo Collodis italienska saga (1881), för att sedan ta världen med storm. Efter att berättelsen blev animerad Disney-film på 40-talet har den fått otaliga film-, serie- och teaterversioner genom åren, så pass många att storyn känns smått föråldrad vid det här laget. Med det sagt är den ständigt inspirerande visionären Guillermo del Toro (“Pans labyrint”, “Crimson Peak”, “The Shape of Water”) något av ett geni och den här animerade versionen är den bästa hittills – den ultimata och definitiva Pinocchio-filmen.
I sann Del Toro-anda omfamnas det mörka, det märkliga och det groteska (släktskapet med Frankenstein-mytologin lyfts fram) i förlagan, utan att värmen och hoppet försakas. Han gör sin högst personliga tolkning och både lägger till och skalar av från orginalet, något som förhöjer och berikar. Exempelvis så får Geppetto (vars röst görs av David Bradley) och hans strävan att överkomma sina brister och bli en “riktig pappa” lika mycket utrymme som Pinocchio (röst: Gregory Mann) och hans resa, vilket gör filmen än mer känslosam och djup. Dessutom finns Mussolini och ett av de mörkaste kapitlen i Italiens historia i bakgrunden och det balanseras så fantastiskt snyggt med de mer lättsamma bitarna. Smärta och svärta går hand i hand med lycka och ljus.
Sen har vi det otroliga hantverket. Filmen är realiserad med så kallad stop motion-animation, så precis allt är byggt, målat och animerat (en bildruta i taget, 24 bildrutor per sekund) för hand med hisnande detaljrikedom. Det tidskrävande och perfektionistiska konstnärskapet som uppvisas här ger en obeskrivbar känsla och romantiken i det överträffar vilken modern datoranimering som helst. Ett mästerverk, helt enkelt.
