GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Filmtipset

En värdig och smått mirakulös final för tidernas bästa Bond

Publicerad 17 oktober 2021

No Time to Die (Film, bio)

Foto: Sony Pictures Sverige

Även om jag gillar samtliga av de tidigare Bond-skådespelarna (allra mest Timothy Dalton) så lyfte Daniel Craigs intåg i franchisen den till en ny nivå. Den enkla förklaringen är att Craig är den överlägset bästa och mest mångsidiga skådespelaren som har axlat den ikoniska titelrollen och det djup och de dimensioner han har skänkt karaktären fanns aldrig tidigare där. Den moderna problematiseringen och det mer komplexa porträttet som han öppnade för är det enskilt bästa som har hänt allas vår superspion. Från mästerliga “Casino Royale” (2006) och underskattade “Quantum of Solace” (2008) till utsökta “Skyfall” (2012) och mediokra “Spectre” (2015) har han pålitligt briljerat hela vägen fram till det femte och sista äventyret för hans Bond, “No Time to Die” (2021).

Berättelsen tar vid där “Spectre” slutade och finner Bond på semester i södra Italien tillsammans med Madeleine Swann (Léa Seydoux), psykiatrikern som han föll för under sitt senaste uppdrag. De försöker trevande öppna upp sig för varandra och bygga någon form av trygghet och stabilitet i relationen, vilket inte är helt lätt med den ondsinta Spectre-organisationen hack i häl. När semestern får ett våldsamt och abrupt slut och en forskare med koppling till ett topphemligt MI6-projekt kidnappas har Bond inget annat val än att ge sig in i den gamla goda matchen igen. I vanlig ordning behöver världen räddas och det hot den står inför tycks kunna spåras mot mystiska Lyutsifer Safin (Rami Malek) och hans hejdukar. Spionspelet kan börja.

“No Time to Die” är lite av en mirakulös film. Med sina mastiga 163 minuter är det den längsta Bondfilmen av samtliga 25, men trots det så känns det som att den susar förbi. Den är så visuellt stilig, så engagerande och så packad med tillfredsställande action att den rör sig som ett jetplan från början till slut. Längs vägen finns det också rum för oväntat starka karaktärsögonblick, ofta från Craig men även de som har den alltid lysande Seydoux i centrum, som ger filmen en nivå av patos som är sällsynt i franchisen. Regissören Cary Fukunaga (“Beasts of No Nation”) och manusförfattarna vågar även låta filmen bli riktigt blödig och sentimental stundtals, till mycket lyckat resultat. En värdig och fin final för tidernas bästa Bond.

Viktor Jerner
Så här jobbar Kalmarposten med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.