Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

FIlmtipset

Fansens dröm blev sann i lika fantastisk som unik superhjältefilm

Zack Snyder’s Justice League (Film, HBO Nordic)
Foto: Courtesy of Warner Bros. Entertainment Inc., HBO Nordic

En mer unik och okonventionell produktion och distribution än den som superhjältefilmen ”Justice League” (2017) fick får man leta efter. Regissören Zack Snyder lämnade filmen på grund av ett dödsfall i familjen i slutskedet av inspelningen, varpå Marvel-veteranen Joss Whedon (”Avengers”) togs in för att ro skutan i hamn. Missnöjda och oroliga Warner Brothers passade också på att låta Whedon skriva om och filma om rejäla bitar av berättelsen. Att bioversionen därför blev ett sorts lösryckt Frankenstein-haveri med kolliderande visioner och skilda stilar var ingen överraskning. Snyders trogna, envisa och högljudda fans har sedan dess kampanjat obevekligt i sociala medier för att få ut ”The Snyder Cut”, den helt Whedon-fria och återställda originalversionen. Otroligt nog har den nu mot alla odds släppts, tillputsad (för över 70 miljoner dollar!) och helt godkänd av Snyder i egen hög person.

Grundstoryn är densamma som i bioversionen och vi får här se de klassiska hjältarna Batman (Ben Affleck), Superman (Henry Cavill), Wonder Woman (Gal Gadot), The Flash (Ezra Miller), Aquaman (Jason Momoa) och Cyborg (Ray Fisher) ställas öga mot öga med den intergalaktiska tyrannen Darkseid (Ray Porter). Hans kuvade underhuggare Steppenwolf (Ciarán Hinds) har anlänt till jorden och försöker lokalisera de tre mytomspunna ”mother boxes” som kan ge i princip obegränsad makt om de kombineras. I vågskålen ligger hela världens framtid, så insatserna kunde inte vara högre.

Den maffiga nya versionen är hela fyra timmar lång, vilket gör att den kan ägna mycket mer tid åt varje enskild karaktär än den hälften så långa bioversionen. Särskilt The Flash och Cyborg får rejäla lyft i de bitar som helt hade tagits bort ur den tidigare versionen. Scenerna har generellt mycket bättre flyt, den mörka visuella stilen är som alltid i Snyder-filmer fantastisk och Tom Holkenborgs nyskrivna musik höjer känslan rakt igenom. Hjältarna skildras med osedvanlig vördnad, respekt och allvar och tillsammans bildar de ett magiskt gäng. Med andra ord är det en massiv förbättring på precis alla plan och det går nu inte annat än att häpna över att någon tyckte det var en bra idé att släppa den slappa tidigare versionen. Det faktum att vi nu har fått en värdig avslutning på den Snyder-trilogi som började med “Man of Steel” (2013) och “Batman v Superman: Dawn of Justice” (2016) känns smått overkligt, men nu är vi här!

Läs mer