GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Filmtipset

Förutsägbar men explosivt underhållande “John Wick”-remix

Publicerad 19 september 2021
Foto: Jasin Boland, Netflix

Kate (Film, Netflix)

För den som har minsta känsla för filmspråk och konventionell rollsättning blir det uppenbart redan i filmens öppningsscen vilket håll berättelsen i “Kate” kommer styra mot. Den typen av slarvig förutsägbarhet kan sänka vilken film som helst, men lyckligtvis är den lövtunna handlingen i filmen bara en ursäkt för att få se Mary Elizabeth Winstead gå bärsärk i sann "John Wick"-anda. Winsteads titelkaraktär är en härdad yrkesmördare av högsta kaliber som under sitt allra sista uppdrag (skräll!) blir förgiftad med ett radioaktivt ämne. När hon vaknar upp på sjukhus får hon höra att hon har ett dygn kvar att leva, hämndbegäret slår i taket och den intensiva jakten på den som beordrade hennes död tar sin början.

Den ständigt fantastiska Winstead har haft flera mer eller mindre actiontunga roller men här sker transformationen till fullfjädrad actionstjärna på en ny nivå. Med total trovärdighet demolerar hon sig fram på Tokyos gator och avverkar yakuza-medlem efter yakuza-medlem med skjutvapen, knivar och allt annat hon kan få tag på i tumultet. Samtidigt som hon slåss och hanterar vapen som hon aldrig har gjort något annat så lyckas hon även försiktigt släppa fram det nedtryckta känslolivet hos en sociopatisk mördare och får mig att bry mig om henne.

Actionscenerna är mäkta snyggt koreograferade och nerviga. Känslan av att Kate inte har något att förlora gör sig påmind med varje kula, knytnävsslag, spark och vrål. Det är tight, underhållande, skitig och grymt välsvarvad action som är en njutning att se. Rent visuellt gör Nicolas-Troyan allt han kan för att kapitalisera på det faktum att filmen utspelar sig i Tokyo och det resulterar i en snygg men ytlig estetik. Vi snackar karaokebarer, skrikrosa bilar som pumpar speedad j-pop, oändlig neon, rökiga yakuza-badhus, projicerade körsbärsblommor på skyskrapor och kontemplativa gangsterbossar med katanas som värnar sin samuraj-heder.

Det är inga subtila kulturella referenser det rör sig om utan varannan minut träffas man på näsan av en slägga som det står TOKYO på. Trubbigheten till trots trivdes jag fint i den värld som byggdes upp och kapitulerade totalt inför den bombastiska presentationen. Med andra ord finns det långt mycket värre grejer att slösa 106 minuter på.

Viktor Jerner
Detta är en recension i Kalmarposten. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.