Härligt punkigt och bombastiskt om ikonisk skurk
Cruella (Film, bio & Disney+)
Det finns något väldigt osexigt och nästintill osmakligt i att ständigt spela de mest säkra och gjutet kommersiella av kulturkort. Av den anledningen hoppades jag nästan på att kunna vara en av de mer kritiska och bitiga rösterna kring Disneys pågående storsatsning på live action-remakes och spinoffer baserade på deras animerade klassiker. Barndomsmagi och nostalgi görs till polerade produkter med löpande band-mekanisering och pengarna haglar in utan stopp i sikte. Jag önskar att jag kunde värja mig, men motvilligt får jag istället erkänna att de oftast lyckas. Enstaka snedskott (främst 2019 års bedrövliga “Dumbo”) överskuggar inte det faktum att exempelvis “Christopher Robin” (2018), “Aladdin” (2019), “Lejonkungen” (2019) och “Mulan” (2020) är riktigt fina filmer som ger mig väldigt mycket. Nu har de gjort det än en gång med “Cruella” (2021), en prequel till 1961 års “Pongo och de 101 dalmatinerna”.
Som titeln avslöjar så fokuserar filmen inte på de prickiga varelserna utan på antagonisten Cruella de Vil, här spelad av Emma Stone. Vi får följa med henne på resan från den oskyldiga flickan Estella Miller, vars driv, kreativa drag och drömmar om Londons modevärld bäddar för en lovande framtid, till skurken vi alla känner till. Vägen mot fel sida lagen och moralen utstakas när hennes mamma plötsligt dör och hon blir föräldralös, varpå hon driver runt på Londons bakgator med småkriminella Horace (Paul Walter Hauser) och Jasper (Joel Fry) som stjäler ihop brödfödan. Mirakulöst nog lyckas Cruella nästla sig in på lyxvaruhuset Liberty’s och vidare till den självgoda modebaronessan von Hellman (Emma Thompson) som hon snabbt utvecklar en sorts “Djävulen bär Prada”-dynamik med. Det dröjer dock inte länge innan vår titelkaraktär tröttnar på att stå i någons skugga och planer smids.
1970-talets London är en perfekt skådeplats för storyn. Dels får det visuella uttrycket en rejäl boost och regissören Craig Gillespie får möjligheten att använda krocken mellan traditionellt mode (representerat av baronessans kreationer) och punkigare uttryck (Cruellas verk) till filmens fördel. Emma Stone och Emma Thompson ger verkligen allt och är mer älskvärt teatrala än på länge, birollerna sprudlar, soundtracket är packat med sköna rockdängor och kostymdesignern Jenny Beavan levererar på så pass löjligt hög nivå att en Oscarsnominering måste vara gjuten. Alla dessa bitar gör att jag har så roligt i biostolen att jag glömmer att jag sitter och hejar på en framtida valpmördare.
