Kreativ och rolig tolkning av sliten vampyrmytologi
What We Do in the Shadows (Serie, HBO Nordic, premiär 3/9 för säsong tre)
Taika Waititis och Jemaine Clements hysteriskt roliga film “What We Do in the Shadows” gick rakt in i hjärtat på mig när den kom ut år 2014. Greppet med att göra en “mockumentär” (en fejk-dokumentär) där skaparna följer ett gäng vampyrer och skildrar deras vardagliga bekymmer och drömmar är briljant och leder till så många härliga skratt och bisarra scener.
Även i serie-varianten, där handlingen flyttas från Nya Zeeland till New York, fungerar konceptet på samma vis. Vi följer de tre härliga vampyr-rumskamraterna Nandor (Kayvan Novak), Lazlo (Matt Berry) och Nadja (Natasia Demetriou) som efter ett antal hundra år tillsammans går varandra på nerverna, milt sagt. Deras mänskliga hjälpreda Guillermo (Harvey Guillén) försöker desperat hålla ordning på dem samtidigt som han längtar efter dagen då han själv får bli vampyr. Gänget delar också boende med “energivampyren” Colin (Mark Proksch) som stjäl folks energi istället för blod, ofta genom att svepa runt i sterila kontorslandskap på måndagar och berätta om sin gråa och trista helg i smärtsam detalj. Förmodligen den mest verkliga vampyren av dem alla, för vem har inte träffat en sådan?
I den tredje säsongen, möjligtvis den bästa hittills, utforskas Guillermos släktskap med Abraham Van Helsing (legendarisk vampyrjägare, vilket givetvis problematiserar saker och ting i sällskapet) ytterligare och den centrala trions roll i det lokala “vampyrrådet” förändras på väldigt spännande sätt. Underhållningsnivån är lika rasande hög som alltid och de strax över 20 minuter långa avsnitten (föredömligt kort!) bjuder pålitligt på skräckkomedi med sylvass deadpan-humor av högsta klass. En välbehövlig revitalisering av nästintill utnött vampyrmytologi.
