1. Livsstilarrow-down
  2. Kultur & Nöjearrow-down
  3. Familjarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
Filmtipset

Lysande Ruffalo gör dubbla roller i ruskigt omtumlande familjesaga

Foto: HBO Nordic

I know this much is true (Miniserie, måndagar på HBO Nordic)

Sedan 2016 års svepande känslostorm “The Light Between Oceans” har det tråkigt nog varit relativt tyst kring den vassa regissören och manusförfattaren Derek Cianfrance. Han slog ner som en bomb på den internationella filmradarn med det förkrossande relationsdramat “Blue Valentine” (2010) och levererade sedan en av 2010-talets allra bästa filmer med storslagna “The Place Beyond the Pines” (2012). Efter fyra års öronbedövande radiotystnad är han tillbaka med den sex timmar långa miniserien “I know this much is true”, och det är på tiden.

Den alltid lika engagarende Mark Ruffalo gör i serien de två rollerna som tvillingarna Dominick och Thomas Birdsey, som efter en turbulent uppväxt och diverse livstragedier kämpar för att ta sig igenom vardagen i 90-talets Connecticut. Deras redan spända tillvaro tar en mörk vändning när Thomas, som lider av paranoid schizofreni, hugger av sig sin hand som en offergåva till gud. När han till följd av det spärras in på ett mentalsjukhus mot sin vilja försöker Dominick få kontroll över den skenande situationen, samtidigt som han gräver i en del oroväckande frågetecken i deras historia.

Likt det Cianfrance tidigare har gjort är “I know this much is true” så pass intim och närgången i sitt berättande att den i princip känns som en dokumentär. Likaså visuellt känns det som att man som tittare observerar verklighet snarare än fiktion. Det greppet passar ypperligt här och gör att den otänkbara tragik och smärta som genomsyrar de sex avsnitten träffar extra hårt och kraftfullt. Med andra ord är detta långt ifrån en varm eller gemytlig serie, men den är så ohyggligt omtumlande, emotionellt rå och stark att den inte får missas. Mitt i all misär finns det en livboj i form av en livsbejakande ådra med villkorslös kärlek och människans nästintill övernaturliga motståndskraft. Sen är briljanta Ruffalo själv, en långt mer nedtonad version än vi brukar få se, nog för att göra den till ett cementerat måste.