GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Filmtipset

Marilyn Monroes liv som förkrossande mardröm

Publicerad 1 oktober 2022
Detta är en recension i Kalmarposten. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Foto: 2022 © Netflix

Blonde (Film, Netflix)

“Watched by all, seen by none”. Så lyder taglinen till Andrew Dominiks “Blonde” (2022), hans oerhört ambitiösa och expressionistiska odyssé kring Marilyn Monroes liv, och agerar också kärnfull sammanfattning av dess budskap. Alla känner till Monroe, hennes ikoniska stil och hennes filmer, men vem var egentligen Norma Jean Baker? Vem var kvinnan bakom fasaden och vad var det som drev henne till att begå självmord med ofantliga mängder ångestdämpande och sömnmedel i blodet?

Svaret på den frågan är självfallet inte muntert, så den som söker Monroes bubbliga charm och glittrig Hollywood-glamour bör se något annat. Med Joyce Carol Oates delvis dramatiserade roman (med samma namn) som grund skildrar Dominik istället ikonens korta liv som en nattsvart mardröm präglad av trauma och turbulens. En trasig uppväxt i händerna på en gravt psykiskt sjuk mor följdes av sexuellt våld, (mestadels) sviniga män och graviditeter som aldrig blev barn. Tung självmedicinering blev nyckeln till att hindra Marilyn Monroe-fasaden från att totalt rasera.

Vare sig porträttet fungerar över huvud taget hänger helt på Ana de Armas, som har en mycket komplex uppgift i huvudrollen. Hon måste trovärdigt gestalta den “klassiska” Monroe, samtidigt som hon släpper fram en trasig person som de flesta av oss inte känner till och få de två halvorna att smälta samman. Lyckligtvis löser hon det med besked och gör tveklöst sitt livs roll, vilket höjer hela filmen.

Det gör även det faktum att Dominik bestämt styr undan från de mossiga konventionerna i traditionella “biopics”. Under filmens nära tre timmar långa speltid blandar han friskt färg och svartvitt, realism och drömsekvenser, samt flera olika fotostilar (samtliga vrålsnygga) och bildförhållanden. Stundtals kan det kännas pretentiöst och slirar farligt nära parodi, men samtidigt är de överväldigande intrycken ett av filmens mest effektiva verktyg för att få publiken att känna Monroes smärta. En av årets hittills bästa filmer.

Viktor Jerner