GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Filmtipset

Mysig spökhistoria som varvar värme med kalla kårar

Publicerad 29 oktober 2022
Detta är en recension i Kalmarposten. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

The Midnight Club (Serie, Netflix)

The Midnight Club. (L to R) Igby Rigney as Kevin, Iman Benson as Ilonka in episode 103 of The Midnight Club. Cr. Eike Schroter/Netflix © 2022
The Midnight Club. (L to R) Igby Rigney as Kevin, Iman Benson as Ilonka in episode 103 of The Midnight Club. Cr. Eike Schroter/Netflix © 2022

Det börjar bli lite av en årlig tradition nu, att Mike Flanagan (skräckmästaren bakom “The Haunting of Hill House”, “Doctor Sleep” och “Midnight Mass”) har något lagom kusligt att bjuda på när Halloween står för dörren. Kvaliteten på hans alster har hittills varit ihållande hög och även om årets “The Midnight Club” inte riktigt når upp till hans absolut topp så levererar den precis vad man söker i dessa tider.

Berättelsen kretsar kring 18-åriga Ilonka (Iman Benson) som bara månader innan hon ska bege sig till college får beskedet om att hon har obotlig cancer, vilket förståeligt nog vänder upp-och-ner på hela hennes tillvaro. Istället för att helt kapitulera inför sjukdomen och tyna bort i en sjukhussäng väljer hon att flytta in på ett hospis för ungdomar, det mytomspunna Brightcliffe Home. Väl där ansluter hon sig till titelns midnattsklubb, där medlemmarna har ingått en pakt om att den första av dem som dör ska försöka kontakta resten från “den andra sidan”. Ilonkas skepsis kring det hela utmanas när hon börjar få känslan av att hon delar Brightcliffes gotiska lokaler med vålnader från det förflutna.

Den som tar sig an “The Midnight Club” bör förbereda sig på “jumpscares” i mängder, mycket kusligheter och en stor skopa psykologiskt mörker. Som alltid när det gäller Flanagan så balanserar han dock upp de bitarna med en stark emotionell kärna och varma karaktärsporträtt, burna av en samling fantastiska unga skådespelare. Serien investerar den tid som krävs för att vi ska lära känna alla och bry oss om dem, vilket gör att den blir gripande. Dessutom är konceptet, en spökhistoria där karaktärerna på grund av sina respektive sjukdomar redan från start står öga mot öga med döden, lysande.

Det enda som gör att serien inte riktigt når exempelvis “Midnight Mass”-nivå är att det stundtals blir väldigt tydligt att förlagan, Christopher Pike-romanen med samma namn, är riktad till ungdomar snarare än vuxna.

Viktor Jerner