GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Filmtipset

Överjordiskt bra om underjordisk järnväg

Serie: The Underground Railroad, Amazon Prime Video.

Foto: Amazon Prime Video

Kärnan i “The Underground Railroad”, både serien och Colson Whiteheads otroliga romanförlaga, är lika mästerlig som enkel. Verklighetens “underjordiska järnväg” var ett nätverk av abolitionister och eldsjälar som slussade frihetssökande slavar till säkrare delar av USA under 1800-talet, bort från misär och tortyr. Whitehouse, och nu regissören och manusförfattaren Barry Jenkins (“Moonlight”), konkretiserar den metaforen och skildrar ett bokstavligt underjordiskt järnvägssystem med stationer och lokförare. Vad som i fel händer hade kunnat bli en ovärdig banalisering utförs med slående briljans och blir transcendent.

Bokens och seriens huvudkaraktär Cora (Thuso Mbedu) blir en av järnvägens passagerare när hon tillsammans med sin älskade Caesar (Aaron Pierre) flyr från Georgia och Randall-plantagens bojor i hopp om ett drägligare liv. Likt en blodhund rör sig den orubbliga och hänsynslösa slavjägaren Ridgeway (Joel Edgerton) i deras hasor, fast besluten om att inte låta Cora gå i sin försvunna mor Mabels (Sheila Atim) fotspår. Mabels framgångsrika flykt hemsöker och plågar båda två, Ridgeway för att det är en skamfläck i hans annars beryktat pålitliga yrkesutövning och Cora för att hon som tioåring övergavs helt utan förvarning av sin enda trygghet i livet. Det har format henne till en sluten och misstänksam person, något som blir både last och fördel när hon ger sig ut på vad som blir en ofrivillig odyssé, från delstat till delstat.

De vitt skilda platserna och människorna som skildras är seriens starkaste drag, eftersom upplägget öppnar upp för en utforskning av slaveriets trauma och rasism som sträcker sig långt bortom bomullsplantagen och piskrappen. Coras lidande består trots att hon förflyttar sig. Söderns våldsamma förtryck byts bara ut mot en mer kontrollerad och täckt form av samma förtryck, grundad i allt från exotism till rashierarkier. Det ogreppbara mörker, de hemskheter och den bottenlösa ondska som Jenkins rättframt dramatiserar präglar naturligtvis en stor del av serien, men för varje handling som utförs i illvilja finns det en balanserande handling som alstrar mänsklig värme. En hjälpande hand sträcks ut, ett blodigt sår tvättas varsamt, ett föräldralöst barn får ett nytt hem, en måltid delas broderligt, ett frö sås och en gemenskap byggs, bit för bit.

Mina tårar trillar lika ofta för att hjärtat slits itu över den skoningslösa misären som över den överväldigande ömheten och skönheten i människoporträtten. Dessutom är ljud och bild lika härligt förhöjt som premissen och skådespelarna, framförallt Mbedu och Edgerton, är otroligt bra. Vem kunde ana att fusionen av en mirakulöst bra roman och en av vår tids vassaste filmskapare skulle resultera i ett oklanderligt mästerverk?