Refn är sig lik – på gott och ont
Neon i mängder, slow motion, långsamma panoreringar, utmanande tystnad, smutsig kriminalitet och brutalt våld. Den som har sett några av danska Nicolas Winding Refns tidigare verk (exempelvis “Drive”, “Only God Forgives” eller “Too Old to Die Young”) vet vilken typ av upplevelse som väntar i den lika stiliserade och ödesmättade “Copenhagen Cowboy”.
Dess sexdelade berättelse kretsar kring den enigmatiska unga kvinnan Miu (Angela Bundalovic), den senaste av Refns tysta men dödliga protagonister och en person som tycks ha övernaturliga lyckobringande krafter. Efter att ha blivit såld från person till person sedan sju års ålder bryter hon sig loss i seriens inledande skede och ger sig ut på en hämndodyssé i en ytterst förhöjd version av Köpenhamns undre värld.
I vanlig ordning när det gäller Refn så är det visuellt fulländad skapelse som serveras, med otaliga ambitiösa tablåer och hypnotiskt foto som överträffar det mesta i serieväg. Å andra sidan är storyn tunn, tempot krävande lågt och nihilismen kvävande, så för annat än invigda (dit undertecknad kan räknas) kan “Copenhagen Cowboy” visa sig vara en utmaning.
