GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Filmtipset

Shakespeare-tragedi i storartad och aktuell modern tappning

Publicerad 16 oktober 2021

Succession (Serie, HBO Nordic, premiär för säsong tre 18/10)

Foto: HBO Nordic

Redan halvvägs in i den fenomenala första säsongen av "Succession" stod det klart att vi höll på att bevittna födelsen av en ny serieklassiker och nu, när en tredje säsong som är minst lika stark som de två föregående är här så är det cementerat bortom alla tvivel. Parallellerna till William Shakespeares klassiska "Kung Lear" är uppenbara och genomsyrar hela serien, men likt i Akira Kurosawas "Ran" har storyn flyttats till en annan tid och värld. Pjäsens tematik om den brutala rivaliteten och till och med fientligheten som kan uppstå inom en familj med mycket makt är tidlös, och medievärlden med sin "kill or be killed"-mentalitet är en tacksam modern skådeplats.

Det rör sig inte om någon regelrätt adaption här utan manusförfattaren Jeremy Strong har tagit Shakespeares grundbultar och byggt något helt eget därifrån. Hans berättelse kretsar kring den fiktiva (ofta Murdoch-doftande) mediefamiljen Roy, ledd av patriarken Logan Roy (Brian Cox) och hans New York-baserade imperium Waystar Royco. När stora frågetecken börjar uppstå kring Logans välmående uppenbarar sig ett schackbräde där alla hänsynslösa spelare är ute efter den vacklande kungen och samtidigt försöker säkra sina egna intressen i en multimiljard-djungel. Högst upp i successionsordningen finns Logans barn Kendall Roy (Jeremy Strong), Siobhan "Shiv" Roy (Sarah Snook) och Roman Roy (Kieran Culkin) som alla snabbt ställer in siktet mot tronen.

En aspekt som Armstrong har sett till att ta vara på i Shakespeares klassiker är det faktum att det är en tragedi. Serien må vara packad till bredden med (hysteriskt rolig) humor men kolsvart blod flödar i dess ådror. Den världsbild som Armstrong målar upp är cynisk och skildringen av familjen Roy är ibland så pass hjärtskärande att man får kippa efter luft. Man känner verkligen med karaktärerna och de är så enormt välspelade (särskilt Strong och Snook imponerar) att man pinas djupt när de råkar illa ut. Seriens starkast lysande stjärna är dock dialogen, för Armstrong och hans team vet hur man vässar ord till dödlig grad. Replikskiftena är en orgie i saftiga förolämpningar och förnedringar i världsklass. Vissa scener är så obekväma och ljuvligt pinsamma att man vill sjunka genom vardagsrumssoffan och ner till jordens kärna för att dö i elden.

Efter två säsonger var jag trygg med att kalla "Succession" för ett mästerverk och om de inledande avsnitten av säsong tre är någon indikation på hur det kommer fortsätta så håller de orden. Serier som är lika skamlöst underhållande som emotionellt mångbottnade växer inte på träd, särskilt inte de som är så här makalöst bra.

Viktor Jerner
Detta är en recension i Kalmarposten. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.