unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Nyheterarrow-down
  2. Avdelningararrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!

Skön och välspelad twist på en klassisk gangsterskröna

Så här sex år efter seriens inledande säsong hade premiär har vi nu rört oss långt ifrån bröderna Coens magnum opus “Fargo” (1996) som låg till grund för den första berättelsen.
Foto: HBO Nordic

Fargo (Serie, HBO Nordic, nya avsnitt tisdagar)

Vad som tidigt kändes som en riktigt dålig adaptionsidé visade sig vara en lyckad och varmt kärleksfull hyllning från serieskaparen Noah Hawley till den distinkta Coen-stilen och deras märkliga karaktärer. De tre första säsongerna utspelade sig alla likt filmen kring delstaterna Minnesota och North Dakota trots att de skildrade helt olika tidsperioder och figurer.

Den fjärde säsongen avviker även när det gäller skådeplatsen, då handlingen nu är förlagd till Kansas City där en explosiv gangsteruppgörelse är i full rörelse. Året är 1950 och traktens italienska maffia, med nyblivna bossen Josto Fadda (Jason Schwartzman) i spetsen, sätts i kollisionskurs mot de svarta gangsters som leds av Loy Cannon (Chris Rock). Samtidigt får vi även följa en kuvad familj som driver en begravningsbyrå, en lika mordisk som egendomlig sjuksköterska (Jessie Buckley) och en främlingsfientlig U.S. Marshal (Timothy Olyphant) och ser hur de vävs in i den organiserade brottsligheten.

Vissa har kritiserat den här säsongen för att den “inte känns som Fargo” och med det antar jag att de menar att det varken finns snö upp till knäna eller “you betcha”-repliker i överflöd. Jag håller inte med, för det här är “Fargo” så det bara stänker om det trots vissa kosmetiska förändringar. De älskvärt naiva personligheterna, den banala ondskan och det brutala men totalt meningslösa våldet är intakt. Känslan av skratt som fastnar i halsen när det tryckande mörkret sveper in finns också där. Likt de tidigare säsongerna har även den fjärde sina toppar och dalar, men överlag slås jag av den höga kvaliteten och njuter av Hawleys skruvade version av en klassisk gangsterskröna. Det är också riktigt trevlig att se Chris Rock övertyga i en roll som är milslångt bort från det han oftast gör.

Läs mer