Tungt mästerverk om misslyckad musiker når en sällsynt skildrad sanning

"Vilken är deras bästa film då?". Det är en fråga som oundvikligen alltid dyker upp när regissörsduon tillika bröderna Joel & Ethan Coen och deras verk kommer på tal. Det är en enkel fråga på pappret men det gör inte att jag fruktar den mindre. När det gäller i princip alla andra av de filmskapare som ligger mig varmast om hjärtat kan jag snabbt peka på en tydlig favorit som sticker ut i filmografin, ett magnum opus. Så är inte fallet här. Av någon anledning som antagligen kan härledas till komplexiteten och bredden i deras verk finns det ett flertal mästerliga Coen-filmer som jag älskar helhjärtat och skulle kunna leverera som svar på frågan ovan. Idag, i skrivande stund, skulle jag säga “Inside Llewyn Davis” (2013).

Redan i filmens öppningsscen där vi får se huvudkaraktären, den misslyckade folkmusikern Llewyn Davis (Oscar Isaac), leverera sin version av den hjärtskärande "Hang me, oh hang me" sätts tonen. Det här är inte någon konventionell Hollywood-film, det är inte hjältens resa eller de svar man söker i svåra tider. "Inside Llewyn Davis" är en film om misslyckande, om förkrossande nederlag och hur vår sköra existens - särskilt kampen mot den alltid så ljudligt tickande klockan - ibland kan kännas som något som kväver en. Berättelsen som läggs fram är en välplacerad käftsmäll rakt i ansiktet på påståendet "jobba hårt och härda ut så kommer alla dina högtflygande drömmar att uppfyllas". Det lyckopillret är ofta allt annat än en sanning, hur cyniskt det än låter, och vilka sörjer man hellre det med än Joel & Ethan Coen?

Genom den olycksförföljda Llewyn skildrar bröderna ett samhälle där många människor nöjer sig med att existera snarare än att verkligen leva och ett samhälle där kommersiella intressen släcker många av de konstnärliga röster som inte kuvas av dem. Ett fåtal lyckas likt Bob Dylan eller Joni Mitchell bryta sig igenom allt det där, de andra kämpar likt Dave Van Ronk (som Llewyn baseras på) lika hårt och passionerat som dem men når aldrig den typ av publik och plattform som eftersträvas. Det är ett tungt faktum att möta, men kanske också minst lika viktigt att utforska som alla “Walk the Line”-liknande solskenshistorier som vi får på löpande band. Budskapet är invävt i audiovisuell perfektion och serveras med hjälp av en otrolig skara skådespelare (inte bara Oscar Isaac utan även Carey Mulligan, Adam Driver, F. Murray Abraham och John Goodman för att nämna några). En överväldigande fullträff.